PFAS i kranvattnet mäts – just därför har vi kontroll

– PFAS är ämnen som måste bort och användningen måste upphöra. Att vi hittar PFAS i kranvattnet betyder samtidigt inte att vattnet är farligt. Tvärtom. Vi mäter halterna, har tydliga gränsvärden och vet vad vattnet innehåller. Det är just den kontrollen som gör att vi vet att kranvattnet är säkert att dricka, säger Sandra Strandh, dricksvattenexpert på Svenskt Vatten.

Kommunalt dricksvatten produceras under omfattande kontroll. Alla dricksvattenanläggningar har fastställda undersökningsprogram som anger vad som ska undersökas och hur ofta. Sedan den 1 januari 2026 gäller ett nytt gränsvärde för PFAS 4 (summan av fyra PFAS-ämnen) på 4 nanogram per liter i dricksvattnet hemma i kranen.

Gränsvärdet är satt för att skydda konsumenterna vid långvarig konsumtion. Det ska vara säkert att dricka vatten varje dag, hela livet ut.

Det vi mäter blir också det vi ser

PFAS har använts i samhället under decennier och finns i dag spridda i miljön och i livsmedelskedjan. Invånarna i Sverige får i sig upp till 70 procent av all PFAS från maten. Livsmedelsverket pekar särskilt ut .fisk och ägg som livsmedel som bidrar till PFAS-exponeringen. PFAS finns också i inomhusmiljön, till exempel i damm. 
För vissa livsmedel, bland annat fisk, kött, kräftdjur och ägg, finns gränsvärden för PFAS. Däremot ser kontrollen inte likadan ut som för det kommunala dricksvattnet.

– När vi pratar om PFAS är det lätt att rikta uppmärksamheten mot ett glas vatten. Vattnet är konkret. Det kommer ur kranen varje dag. Och framför allt: vi mäter det. Att vi kan redovisa halterna av PFAS i dricksvattnet är inte ett tecken på bristande kontroll. Det är ett resultat av kontrollen, säger Sandra Strandh.

Mot den bakgrunden blir Naturskyddsföreningens pågående valkampanj om PFAS missvisande. Genom att sätta fokus på det renade dricksvattnet riskerar kampanjen att ge bilden av kranvattnet som den stora källan till människors PFAS-exponering. Samtidigt hamnar andra viktiga exponeringsvägar, inte minst maten, i bakgrunden. Framför allt riskerar fokus att flyttas från grundproblemet: så länge PFAS fortsätter att släppas ut och spridas till mark, luft och vatten kommer ämnena också att finnas kvar i vår miljö och livsmedelskedja. Ska PFAS bort måste utsläppen stoppas vid källan.

Nya metoder för att rena dricksvattnet

Laholmsbuktens VA, LBVA, har arbetat med PFAS-frågan under flera år. Genom egna pilotprojekt, men också genom SVU-projekt och erfarenhetsutbyte med andra VA-organisationer, har kunskapen om både PFAS och olika reningsmetoder vuxit. När PFAS upptäcktes i råvattnet till Prästjordens vattenverk i januari 2024 kunde LBVA bygga vidare på erfarenheter som redan fanns. Samtidigt har mycket hänt sedan dess, både när det gäller kunskapen om PFAS och metoderna för att rena dricksvattnet.

– Vi har lärt oss otroligt mycket under de här åren. Den som behöver börja arbeta med PFAS-rening i dag har ett helt annat utgångsläge än vi hade. Det finns erfarenheter, undersökningar och utvärderingar att ta del av och många har redan gjort resan. Mitt råd är att börja där: prata med andra och ta vara på den kunskap som redan finns, säger Emma Johansson, VA-ingenjör på LBVA.

Emma Johansson. Foto: Laholmsbuktens VA AB.

Vid Byaledets vattenverk installerades jonbytarteknik. Verket togs i drift i oktober 2025. Resultaten har varit goda och mätningarna visar att PFAS-halterna i dricksvattnet har sjunkit. Resultaten publiceras också löpande på organisationens webbplats.

Nu används erfarenheterna i nästa steg. Prästjordens vattenverk byggs ut med både jonbytare och kolfilter för att minska PFAS-halterna ytterligare.  

Arbetet i Halmstad illustrerar något viktigt i diskussionen om PFAS och dricksvatten: när vi mäter vet vi vad vattnet innehåller. När vi upptäcker förhöjda halter kan vi agera. Och genom fortsatta mätningar kan vi se om åtgärderna fungerar.

Avancerad rening kostar både pengar och resurser. Emma Johansson, VA-ingenjör på Laholmsbuktens VA, konstaterar:

– Det är ett slöseri med resurser att vi ska behöva använda så avancerad rening i vattenverken. Jag hoppas att man kan hitta de primära källorna till utsläppen så att förorenarna också får stå för kostnaderna, säger Emma Johansson.

Vattenverken är i slutet av kedjan

PFAS har använts i mängder av produkter och verksamheter under lång tid. Ämnena har spridits till mark, sjöar och grundvatten och når därifrån våra vattentäkter. Ett vattenverk tar hand om konsekvenserna av utsläpp som redan har skett.

– Ett förbud mot PFAS är självklart. Vi kan inte fortsätta att släppa ut de här ämnena och sedan försöka rena bort dem i efterhand. Under tiden måste vi komma åt PFAS vid källan, uppströmsarbetet är oerhört viktigt, säger Emma Johansson.

Sveriges VA-organisationer ska självklart fortsätta att mäta PFAS och, där det behövs, se till att dricksvattnet renas. Men vattenverken befinner sig i slutet av kedjan.

– Vi kan och ska rena dricksvattnet när det behövs, men vi kan inte rena oss ur PFAS-problemet. Ska vi lösa problemet på riktigt måste tillförseln av PFAS till miljön upphöra, säger Sandra Strandh.

Två saker är sanna samtidigt

PFAS är ett allvarligt miljö- och hälsoproblem. Vi behöver minska människors exponering genom ett totalförbud av PFAS. Samtidigt är kommunalt kranvatten ett livsmedel som omfattas av omfattande kontroll och tydliga gränsvärden.

– Två saker kan vara sanna samtidigt. PFAS är ett allvarligt problem som vi måste få bort ur samhället. Samtidigt är vårt kommunala kranvatten säkert att dricka. Att vi kan mäta PFAS i vattnet är inte ett tecken på misslyckande. Det är ett tecken på att kontrollen fungerar, säger Sandra Strandh.