Distribution av dricksvatten

Allt material som kommer i kontakt med dricksvatten kan påverka vattnets kvalitet. Vattnets egenskaper kan också påverka materialens livslängd. Det är viktigt att ta hänsyn till detta när man väljer material och produkter som ska användas i dricksvattenanläggningar. På vägen från vattentäkt till konsument kommer dricksvattnet i kontakt med många olika material:

• Berednings- och lagringsbassänger, oftast av betong, ibland med ytbehandling
• Reservoarer, oftast av betong eller stål, med målade ytor. Reservoarer av betong kan vara klädda invändigt med PE (polyeten) eller rostfritt stål.
• Vattenledningar, oftast av PE (polyeten), gjutjärn, stål eller PVC (polyvinylklorid).
• Ventiler och armaturer, oftast av kopparlegeringar.

Idag regleras hygieniska egenskaper hos byggprodukter i kontakt med dricksvatten i plan- och byggförordningen (2011:388) 4 kap. 12–14 §. Reglerna riktar sig till tillverkare, importörer och distributörer som släpper ut byggprodukter på marknaden. Dricksvattenleverantörens ansvar är att se till att de material och produkter som används i kontakt med dricksvatten är lämpliga att använda.

Dricksvattenleverantörer behöver arbeta systematiskt vid val, granskning och uppföljning av material. I detta arbete ingår bland annat följande delar.

1. Säkerställa att material inte påverkar dricksvattnet negativt. 

Material i kontakt med dricksvatten får inte:

• Äventyra skyddet av människors hälsa
• Påverka vattnets färg, lukt eller smak
• Främja mikrobiell tillväxt
• Läcka föroreningar till vattnet

Material kan påverka dricksvattnet genom exempelvis urlakning av ämnen, mikrobiologisk tillväxt på ytor och ge förändringar i lukt, smak eller färg. Det är viktigt att tänka på eventuell påverkan både från material som kommer i direkt kontakt med dricksvatten och från indirekt påverkan som exempelvis kemikaliehantering. Hur stor påverkan ett material har på dricksvattnet beror bland annat på materialets egenskaper, vattnets sammansättning samt kontakttiden mellan vatten och material. Graden av påverkan beror också på förhållandet mellan den yta som är i kontakt med materialet och hur stor vattenvolymen är där det som lakas ut kommer att spädas ut.

2. Ställa tydliga krav i upphandling.

Dricksvattenleverantörer ansvarar för vilka material som används i verksamheten och behöver:

• Ställa krav på dokumentation som visar att produkten är lämplig
• Begära relevanta certifieringar
• Säkerställa att nya produkter granskas innan användning

3. Arbeta strukturerat med granskning av material och produkter.

Svenskt Vatten rekommenderar att dricksvattenleverantörer har tydliga rutiner för arbetet med granskning av nya material och produkter avsedda att användas i kontakt med dricksvatten. En rutin kan bland annat innehålla checklistor för insamling och kontroll av underlag. Bedömningen av ett materials lämplighet ska bygga på underlag från tillverkare och oberoende certifieringsorgan. Innan en ny produkt används bör det också finnas en dokumenterad bedömning och beslut om respektive material och produkt. Relevanta underlag för bedömning kan exempelvis vara teknisk produktinformation, säkerhetsdatablad (om det handlar om en kemisk produkt), produktcertifieringar och intyg om överensstämmelse med EU:s positivlistor.

Vanligtvis lagras dricksvattnet i en lågreservoar vid vattenverket, för att därifrån pumpas ut på nätet. Ute på ledningsnätet finns ytterligare reservoarer, till exempel vattentorn. Reservoarer ingår i vattenverkets distributionssystem för att hålla en jämn trycknivå hos konsumenterna, utjämna variationer i förbrukningen och utgöra reserv vid till exempel driftavbrott och för brandsläckning.

Reservoarer är en kritisk del av vattenförsörjningssystemet och det är viktigt att man noga tänker igenom hur tillsyn, drift och underhåll ska hanteras. Det kan till exempel vara viktigt att se över tillträdes- och hygienrutiner.

Beroende på placering kan reservoarerna delas in på följande sätt:

• Lågreservoarer: Reservoarer varifrån distribution sker genom pumpning. De är praktiskt taget alltid placerade vid vattenverket.
• Högreservoarer: Reservoarer som är så högt placerade att vattnet kan distribueras med självfall.

De reservoartyper som används är:

• Vattentorn: Fristående byggnad med reservoaren i sin övre del.
• Markreservoar: Reservoar belägen på eller i mark.
• Hydrofor: Trycksatt behållare som ersätter reservoar huvudsakligen vid mindre anläggningar.

Underhåll av reservoarer

Svenskt Vatten har tagit fram en publikation (P115) där det finns rekommendationer för bland annat rengöring av reservoarer och i tillämpliga fall finns hänvisningar till relevanta myndighetsföreskrifter. Där finns också en checklista för tillsyn av dricksvattenreservoarer

Antenner på vattentorn

Vattentorn är ofta högt belägna och placerade i områden som är attraktiva även i andra avseenden. Det är därför inte ovanligt att till exempel mobiltelefonoperatörer vill placera antenner på vattentorn. Om huvudmannen tillåter antenner på vattentorn finns det ett antal saker att tänka på. Ett exempel är att extern personal inte bör ha tillgång till vattentornet på egen hand. Vi har tagit fram Råd och riktlinjer om antenner på vattentorn. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har tagit fram underlag för avtal om anläggningsarrende och lokalhyra. 

Återströmningsskydd är utrustning som minimerar risken för att förorenat vatten strömmar tillbaka till dricksvattenledningen och påverkar kvaliteten. Boverkets byggregler och vattentjänstlagen ger ett starkt stöd för att kräva ett ändamålsenligt återströmningsskydd där det finns risk för återströmning av förorenat vatten, med utgångspunkt i att:

• Boverket är den myndighet som ansvarar för utformningen av fastighetsinstallationer. I Boverkets byggregler anges att återströmning av förorenat vatten till system för dricksvatten ska förhindras.
  
  
• I lagen om allmänna vattentjänster tas frågan om återströmning upp i 18 §: ”Huvudmannen är inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till VA-anläggningen om fastighetens VA-installation har väsentliga brister.” Begreppet ”väsentliga brister” innefattar bland annat avsaknad av återströmningsskydd där så krävs. Om detta kan man läsa i propositionen till lagen.

Rent praktiskt kan det däremot bli knepigare eftersom VA-huvudmannen har svårt att vidta åtgärder. En möjlighet är att helt enkelt stänga av vattnet, men då måste man beakta kraven i annan lagstiftning om att olägenheter för människors hälsa inte får uppträda. Genom att då till exempel i stället förse fastigheten med vatten i tankar eller hänvisa till ett tappställe i närheten kan man undvika olägenheter för människors hälsa. En bedömning får göras för varje enskilt fall.

Vätskekategorier och val av skydd

Svenskt Vattens publikation P88 beskriver tillvägagångssättet vid val av återströmningsskydd till ett visst tappställe. Förutom att inventera och kartlägga systemet, måste man kategorisera vätskan som riskerar att strömma tillbaka in i ledningsnätet samt välja skyddsmodul mot återströmning.

Detta kan ibland vålla vissa bekymmer. Det är bra att ha i åtanke att standarden SS-EN 1717 är framtagen för att på bästa sätt skydda dricksvattnet mot återströmning av förorenade vätskor. Vid tveksamhet bör du använda dig av försiktighetsprincipen, det vill säga välja en högre grad av säkerhet vid val av skyddsmodul mot återströmning.

När du kategoriserat vätskan är det möjligt att enligt SS-EN 1717 välja rätt skyddsmodul mot återströmning, vilket Svenskt Vatten rekommenderar. Några exempel på kategorisering av vätskor enligt SS-EN 1717:

• Avloppspumpstation
  I en avloppspumpstation behöver du ibland utföra spolningsarbeten med vatten från ledningsnätet för dricksvatten. Eftersom det i en avloppspumpstation finns avloppsvatten med hälsofarliga mikroorganismer (vätska kategori 5) måste anslutningen av spolanordningen utföras med en skyddsmodul mot återströmning som uppfyller kategori 5, i praktiken luftgap (brutet vatten).
  När det gäller just hälsofarliga mikroorganismer är det viktigt att tänka på att ingen typ av ventil kan skydda mot att till exempel bakterier vandrar tillbaka in i ledningsnätet för dricksvatten. Därför är det luftgap som måste finnas för att förhindra överföring av smitta.
  
  
• Sprinkler i fastigheter
  Sprinkler i en fastighet kan anslutas på olika sätt. Om det vatten som finns i sprinklersystemet blir stillastående innebär det att vattnet i sprinklersystemet bör kategoriseras minst som kategori 3. Undersökningar har visat att sådant stillastående vatten innehåller halter av vissa ämnen som klart överstiger Livsmedelsverkets gränsvärden för dricksvatten.
  
  
• Kärl med dricksvatten för djur
  Om man på en gård med djurhållning fyller på olika kärl med dricksvatten för djuren, då bör anslutningen för påfyllnad utföras med en skyddsmodul mot återströmning som uppfyller kategori 5. När djuren dricker ur kärlet överförs mikroorganismer som kan vara hälsofarliga. Därmed blir den vätska som finns i kärlet klassad som kategori 5 och valet av skyddsmodul mot återströmning blir i praktiken luftgap.