Sverige har mer vatten och längre kust
När Sveriges vattenrikedom skiljer sig från många EU-staters får EU-rätten andra konsekvenser här än i de andra EU-länderna.
Sverige avviker
Sverige är vattenrikt och EU:s sjörikaste land. Över 20 % av EU:s vattenförekomster och nästan 40 % av EU:s sjöar finns på svenskt territorium.
Flera EU-länders territorier är jämförelsevis fattiga på sjöar. I Sveriges södra tredjedel där majoriteten av befolkningen bor och jordbrukslandskapen finns är många sjöar övergödda, men också många av landets alla kustvatten har samma problem.
Atlanten och Medelhavet är mindre känsliga för övergödning än Östersjön, som är ett fosforkänsligt innanhav med mycket låg vattenomsättning.
Det tar år eller decennier innan vattnet i sjöar byts ut och når havet men bara dygn eller veckor för vattnet i floder att nå dit. Exempelvis tar det 97 år innan vattnet i Grässjön i Örebro län når havet. Då tar det lång tid också för en förorening att nå havet. Detta får betydelse för Sveriges förutsättningar att följa miljö-kvalitetsnormer och för hur EU-rättens krav slår.
Fosforhalterna i sjöar byggs upp med tiden och det kan ta tid att sänka dem sedan utsläppen minskat eller upphört. Sjörikedomen medför å andra sidan att kvävet hinner renas naturligt genom s.k. retention på sin väg mot kvävekänsliga hav, vilket är en fördel. Den fördelen saknar länder med få sjöar.
Enligt EU:s ramdirektiv för vatten ska direktivets mål och miljökvalitetsnormer följas år 2027 i alla EU:s vattenförekomster. Kravet gäller lika för sjöar med snabb eller långsam vattenomsättning, för vattendrag och för Östersjöns eller Atlantens kustvatten. För att klara målet ska direktivets ventiler i form av avvikelser och undantag tillämpas.
EU:s avloppsdirektiv och ramdirektivet för vatten samspelar dåligt med varandra, särskilt i Sverige. Avloppsdirektivet från 1991 kräver att tätorternas utsläppta närsalter ska renas när de når områden som är känsliga för fosfor eller kväve enligt kriterierna i direktivets bilaga II. Då ska minst 80 % av fosforn och 70 % av kvävet från tätorterna reduceras. Fosforkravet är mycket lågt ställt.
Hela Sveriges territorium är förklarat som fosforkänsligt område och Östersjön är ett känsligt innanhav. I andra EU-länder blir kraven annorlunda, exempelvis när utsläppt fosfor når Atlanten.
För Sverige har det sedan 1970-talet varit viktigt att utveckla teknik och skärpa kraven på att rena fosfor för att skydda havs- och vattenmiljön. Reningsgraden i svenska reningsverk är därför 96% i genomsnitt och 98-99% hos de effektivaste. Att rena 97,5 % istället för avloppsdirektivets krävda 80 % innebär att halvera utsläppshalten tre gånger om. Avloppsdirektivet är från 1991, men kraven i detta var lägre ställda än kraven i svenska tillstånd var vid samma tid.
Den för miljön positiva teknikutvecklingen i svenska reningsverk kan tyvärr få negativa konsekvenser för dem, vilket kan tyckas märkligt. Vissa riskerar efter Weserdomen att förklaras som otillåtna enligt ramdirektivet för vatten just på grund av deras effektiva rening. Domen har en styrka i att lyfta tekniknivån i de sämsta reningsverken utöver avloppsdirektivets nivå men de som redan tillämpar den högsta nivån riskerar bli förbjudna när ortens befolkning ökar men mer rening inte går att ta till.
Ramdirektivets regelverk utgår från andra förhållanden och annan historik. Exempelvis tar direktivets möjligheter till att få avvika från kraven (artikel 4.7) inte hänsyn till den tekniska utvecklingen som svenska miljöskyddande reningsverk eller andra utsläppande verksamheter genomgått. Rätten att avvika går inte att tillämpa, inte ens när den tekniska reningsnivån är som högst.
Utöver detta har Havs- och vattenmyndigheten infört hårda nationella krav för vattenkvalitet för ammoniak bl.a. utan att beakta konsekvenserna för reningsverk. HaV:s krav är betydligt skarpare än i regeringens förordning om fisk- och musselvatten.