Hoppa till huvudinnehåll

Sverige havs- och vattenmiljöer avviker

Sveriges havs- och vattenmiljöer skiljer sig från många EU-staters. Det medför att EU-rättens konsekvenser blir annorlunda här än i andra medlemsstater.

Sverige avviker från andra länders förhållanden

Sverige är vattenrikt och EU:s enskilt sjörikaste land. Över 20 % av EU:s vattenförekomster och ca 38 % av EU:s sjöar finns på svenskt territorium.

Flera EU-länders territorier  är jämförelsevis fattiga på sjöar. Floder och vattendrag dominerar. I Sveriges södra tredjedel är många sjöar övergödda och känsliga för fosfor liksom stora delar av landets alla kustvatten.

Atlanten och Medelhavet är mindre känsliga för övergödning än Östersjön, som är ett fosforkänsligt innanhav med mycket låg vattenomsättning.

Det tar år eller decennier innan vattnet i sjöar byts ut och når havet men bara dygn eller veckor för vattnet i floder att nå dit. Exempelvis tar det 97 år innan vattnet i Grässjön i  Örebro län når havet. Då tar det lång tid också för en förorening att nå havet. Detta får betydelse för Sveriges förutsättningar att följa MKN och för hur EU-rätten slår.

Fosforhalterna i sjöar byggs upp med tiden och det tar tid att sänka dem sedan utsläppen minskat eller upphört. Omsätts vattnet i en sjö på exempelvis 40 år tar det 20 år att byta ut hälften av sjöns fosforövergödda vatten så att halten sänks. Floder fungerar inte som sjöar.

Sjörikedomen medför å andra sidan att kvävet renas naturligt genom s.k. retention på sin väg mot kvävekänsliga hav, vilket är en fördel. Den fördelen saknar länder med få sjöar.

Enligt EU:s ramdirektiv för vatten ska direktivets mål och miljökvalitetsnormer följas år 2027 i alla EU:s vattenförekomster. Kravet gäller lika för sjöar med snabb eller långsam vattenomsättning, för  vattendrag och för Östersjöns eller Atlantens kustvatten. Målet förutsätter att direktivets ventiler i form av avvikelser och undantag tillämpas.

EU:s avloppsdirektiv och ramdirektivet för vatten samspelar dåligt med varandra, särskilt i Sverige. Avloppsdirektivet från 1991 och kräver att tätorternas utsläppta närsalter ska renas när de når områden som är känsliga för fosfor eller kväve enligt kriterierna i direktivets bilaga II. Då ska minst 80 % av fosforn och 70 % av kvävet från tätorterna reduceras. Fosforkravet är mycket lågt ställt.

Hela Sveriges territorium är förklarat som fosforkänsligt område och Östersjön är ett känsligt innanhav. I en del andra EU-länder är det annorlunda, exempelvis i Storbritannien, Irland och Portugal vars utsläppta fosfor når Atlanten.

För Sverige har det sedan 1970-talet varit viktigt att utveckla teknik och skärpa kraven på att rena fosfor för att skydda havs- ocvh vattenmiljön. Reningsgraden i svenska reningsverk är därför 96% i genomsnitt och 98-99% hos de effektivaste. Att rena 97,5 % istället för avloppsdirektivets 80 % innebär att halvera utsläppshalten tre gånger om. Avloppsdirektivet är från 1991, men kraven i det var lägre ställda än kraven i svenska tillstånd.

Den för miljön positiva teknikutvecklingen i svenska reningsverk kan tyvärr få negativa konsekvenser för dem, vilket kan tyckas märkligt. Vissa riskerar efter Weserdomen att förklaras som otillåtna enligt ramdirektivet för vatten just på grund av deras effektiva rening. Domen har en styrka i att lyfta tekniknivån i de sämsta reningsverken utöver avloppsdirektivets nivå men de som redan tillämpar den högsta nivån riskerar bli förbjudna när ortens befolkning ökar.

Ramdirektivets regelverk utgår från andra förhållanden och annan historik. Exempelvis tar direktivets möjligheter till undantag (artikel 4.7) inte hänsyn till den tekniska utvecklingen som svenska miljöskyddande reningsverk eller andra utsläppande verksamheter genomgått. Undantaget går inte att tillämpa på utsläpp, inte ens när den tekniska reningsnivån är som högst.

Att en del svenska reningsverk riskerar förbud mot att byggas ut beror på att ramdirektivets regler inte tar hänsyn till ovan nämnda särförhållanden och att avloppsdirektivet uppfylls med kraftig råge, exempelvis avseende fosforrening. Därtill har Havs- och vattenmyndigheten infört hårda nationella krav för vattenkvalitet (t.ex. för ammoniak) utan att beakta konsekvenserna för miljöskyddande verksamheter som reningsverk av att undantagsreglerna inte går att tillämpa.

Sveriges befolkning ökar för närvarande med dubbla hastigheten jämfört med under 1900-talets senare hälft. Förutom negativa konsekvenser för vattenmiljöskyddet och ramdirektivets mål, så återverkar reglerna negativt på  exempelvis byggandet av bostäder om avloppsvatten från dessa inte kan renas i utbyggda reningsverk.