Recipienter och dricksvattentäkter
Reningsverk och anläggningar för dagvattenrening syftar till att skydda vattenmiljön och rent dricksvatten i tillräcklig mängd ger människor en god hälsa. Lagstiftningen, reningsverkens och andras åtgärder under många år börjar ge positiv effekt i södra Sveriges havsområden.
Det är numera de rättsliga kvalitetskraven på recipienten eller vattentäkten som avgör mot vem krav riktas och vad kraven innehåller. Verksamheter och teknik får underordna sig.
Miljökvalitetsnormer reglerar vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag, kustvatten, grundvatten och hav samt reglerar grundvattennivåerna. Normerna kan medföra åtgärdskrav på alla delar av VA-verksamheten.
Kvalitetskraven för sötvattnen bygger på EU:s ramdirektiv för vatten (vattenförvaltningen) och för haven på EU:s havsmiljödirektiv (havsmiljöförvaltningen). De senare faller i sin tur tillbaka på främst Helsingforskonventionen och aktionsplanen för Östersjön (BSAP). Utöver miljökvalitetsnormer för t.ex. fosfor- och kvävehalter finns normer för reduktion av belastning som 2021 kan bli normer för maximal belastning på havsbassängerna.
Nuläge och trender
Trenden för näringsbelastningen på haven är positiv. Den minskar från Sverige. Då beaktas de naturliga variationerna i tillrinning från land. Förbättringarna syns. För fosfor tycks minskningen till Egentliga Östersjön ha börjat plana ut. Problemet är svårt att komma åt. Ca 60 procent av belastningen på Egentliga Östersjön klassas som ”naturlig” eller bakgrundsbelastning.
Sverige har uppnått, eller är nära att uppnå, BSAP-målen för minskad kvävebelastning till Egentliga Östersjön.
Övergödningen är dock fortsatt stor. I Västerhavet är det endast Skagerraks utsjövatten och i Östersjön endast en mindre andel kustvatten i norra Bottenhavet och norra Bottenviken som inte bedöms vara övergödda. Alla svenska utsjöområden i Östersjön bedöms vara övergödda.
Västerhavet: Åtgärder för minskad näringsbelastning börjar ge effekt i Skagerrak och Kattegatt. Näringskoncentrationerna i de svenska delarna av Västerhavet är generellt lägre än i andra delar av Nordsjön, med undantag för vissa fjordar. I Skagerrak är kvävekoncentrationerna i kust-vattnet lägre än i havsvattnet som kommer in från södra Nordsjön.
Egentliga Östersjön: Åtgärder för att minska närings-belastningen börjar ge effekt. Internbelastning när syrefria bottnar frigör historiskt utsläppt fosfor är ett fortsatt stort bekymmer och belastningen från land är fortsatt alldeles för hög.
Bottenhavet: Belastningen från land av kväve och fosfor har fortsatt minska och är i huvudsak i balans med vad Botten-havet tål. Tillståndet i havet har ändå försämrats på grund av tillförsel av fosfor från den kraftigt övergödda Egentliga Östersjön. Allt högre halter fosfor ökar algblomningen av kvävefixerande cyanobakterier och gör den biologiska tillväxten i havsbassängen kvävebegränsad.
Bottenviken: Bottenviken har länge ansetts som förskonad från övergödning men nu bedöms en femtedel av kustvattenförekomsterna visa tecken på övergödning. I svenska vatten är DIN högst i Bottenviken på grund av stor och huvudsakligen naturlig tillförsel från land men även beroende på fosforbegränsning av primärproduktionen.
Åtgärder behövs både på land och i haven
Gamla utsläppssynder dödar havsbottnarna genom syrebrist, som frigör fosfor, som göder tillväxten av alger och plankton, som när de dör bryts ner och tät på syret, vilket medför ny bottendöd och frigjord osfor - en ond cirkel.
Havsbaserade åtgärder behöver utvecklas men landutsläppen runt hela Östersjön måste ner till långsiktigt hållbara nivåer.