Vattnet i fjällen går att lita på

STF – svenska turistföreningen – har ett uttalat förhållande till vatten. Mats Isfjäll är driftstekniker och ansvarar för åtta anläggningar från Grövelsjön i söder till Kebnekaise i norr. På hans axlar vilar ansvaret för dricksvatten och avlopp i fjällvärlden.

– I alla våra anläggningar har vi vatten- och avloppsreningsverk, berättar han. Sju av dem driver vi själva, medan en är ansluten till det kommunala nätet. Idag är hållbarhet en central fråga och vi är extremt noga med att inte tillföra naturen något som inte hör hemma där.

Går att dricka

Många besökare i fjällvärlden letar efter dricksvatten i bäckar och vattendrag. En naturlig fråga till vattenspecialisten är naturligtvis om man kan dricka vattnet i fjället?

– I de allra flesta fall fungerar det utmärkt, konstaterar han med ett leende. Men man får använda lite sunt förnuft och vara noggrann. När det gäller rinnande vatten ska man se efter så det inte finns några döda smådjur eller andra föroreningar uppströms och var noga med att diska och skölja ur flaskor och kärl. Då är det oftast inga problem.

STFs verksamhet lever för det mesta i harmoni med omgivningen, som välkomnar turister och besökare. Men det finns tillfällen när EU:s vattendirektiv, som sedan bryts ner till svensk lag och följs upp av Livsmedelsverket, ställer till med problem. Ett exempel är vattenkvaliteten i Kebnekaise.

Hårdare krav

Sedan tio år tillbaka använder sig fjällstationen av grundvatten. Det är friskt och gott men har lite för höga fluorhalter. Gränsvärdet är 1,5 mg/l och i Kebnekaise uppmäter man 1,9 mg/l. Livsmedelsverket har tidigare lämnat dispens, men sedan EU-direktiven hårdnat finns inte längre den möjligheten. Nu tvingas fjällstationen återgå till användning av ytvatten som renas till dricksvatten.

– Vi gjorde det tidigare och det var ett ganska omständlig förfarande och inget vi önskar gå tillbaka till, berättar Mats Isfjäll. Ytvatten är känsligare för förändringar, det innebär många fler kontroller och mätningar, vilket är besvärligt i ödemarken.

Mats betonar att besökarna till fjällstationen stannar en dag eller två och konsumerar förhållandevis små mängder vatten under den tiden.

– De höga fluorhalterna gör ingen som helst skada, förklarar han. Barn under 1,5 år ska inte dricka vatten med för höga fluorider för det kan ge fläckar på tänderna, säger regelverket. Men här talar vi om några dagar utspridda på ett helt år, eller ett helt liv!
– De flesta är glada över att det finns rinnande vatten så här i väglöst land.

Efterfrågar flexibilitet

Nu tvingas fjässtationen satsa pengar på ny reningsteknik. Ett stort projekt långt uppe i vildmarken. Och pengarna hade behövts till annat, betonar Mats, som medlemmar kunnat uppskatta.

– Det känns ibland väl byråkratiskt, även om jag förstår att myndigheterna vill följa regelverket. Vi vill ju självklart leverera ett så bra vatten som möjligt men förutsättningarna i Kebnekaise skiljer sig så markant från andra områden, så man tycker att regelverket kunde vara lite mer flexibelt.

Mats Isfjäll berättar att en vätskestation efter Vasaloppet upplever samma problem. De får inte använda ortens vatten till blåbärssoppa, eftersom fluorhalterna är för höga.

God tillgång

Tillgången på vatten i den svenska fjällvärlden är överlag god. Och i de allra flesta fall finns vattentäkter nära fjällstationerna vilket innebär korta ledningsdragningar och liten påverkan på miljön. Alla stationer har avloppsanläggningar med kemisk rening, hälften av dessa har även kompletterats med ett biologiskt steg.

– Under senare år har vi succesivt förnyat och moderniserat anläggningarna så de blir allt mer effektiva. Vi gör allt för att vårt avloppsvatten ska vara så rent det bara går.

För Mats Isfjäll och hans kollegor runt om Sveriges natur är det självklart att värna miljön och sätta höga krav på verksamheten. Allt för att även i fortsättningen locka fler människor att upptäcka naturen. 

Texten är hämtad från Vattenmagasinet  nr 3-2019