4.3 Kontinuitetshantering

Styrel kan sammanfattas som den planeringsprocess under vilken statliga myndigheter, länsstyrelser, kommuner, privata aktörer och elnätsföretag samarbetar för att ta fram underlag för att kunna prioritera samhällsviktiga el-användare vid en manuell förbruk- ningsfrånkoppling (MFK). 

Syftet med styrelplaneringen är att lindra samhällskonsekvenserna som uppstår om MFK behöver tillgripas vid en eleffektbrist. Samhället är starkt beroende av en fungerande elförsörjning. Det måste därför finnas mekanismer eller rutiner som förebygger och hanterar störningar av olika slag. Elförsörjningen kan exempelvis störas i samband med stormar, åldrande material eller påverkan från utomstående. 

Energimyndigheten har tillsammans med andra aktörer utarbetat styrel som är en metod för planering så att samhällsviktiga elanvändare ska kunna prioriteras vid en frånkoppling. Det är viktigt att bevaka, via kommun och länsstyrelse, att VA-verksamhetens kritiska elbehov finns med i styrelplaneringen. 

En grundläggande princip i det svenska krishanteringssystemet är ansvarsprincipen, vilken innebär att den som normalt ansvarar för en verksamhet även har ansvaret i en krissituation. Kommunens grundläggande ansvar att tillgodose behovet av dricksvattenförsörjning genom en allmän VA-anläggning påverkas således inte av en extraordinär händelse. Varje kommun är skyldig att upprätta en risk- och sårbarhetsanalys (RSA) och en plan ska finnas för att hantera extraordinära händelser. Planering för nödvattensituationer kan ingå som en del i detta.

VA-huvudmannen har vid ett allvarligt leveransavbrott eller vid kvalitetsproblem ansvaret att förse VA-kollektivet med dricksvatten genom tillhandahållande av nödvatten i tankar som placeras ut på strategiska hämtställen. Det är kommunens ansvar att distri- buera vatten till de som av någon anledning inte kan ta sig till till hämtstället, till exempel sjuka och funktionshindrade.

Kommunens ansvar är att informera prioriterade brukare om vad en störning i vattenförsörjningen skulle kunna innebära för verksamheten, medan det är verksamhetens eget ansvar att stå för förebyggande åtgärder för att minska konsekvenserna. Med prioriterade brukare avses de som har särskilda behov av vatten av viss kvalitet och mängd. Vatten för sanitet och hygien levereras endast till prioriterade abonnenter inom vård och omsorg. Det åligger inte VA-huvudmannen att arrangera alternativ för sanitets- och hygienlösningar i form av toaletter och duschar.

Det är viktigt att man i kommunen har en förankrad och av kommunstyrelsen beslutad nödvattenförsörjningsplan. Planens syfte är dels att klargöra ansvarsområden och arbetsfördelning mellan olika aktörer, dels att fungera som en översiktlig handbok som redogör för de frågeställningar som kan uppstå vid en störning i vattenförsörjningen och som föreslår generella åtgärder. Målet med nödvattenförsörjningsplanen är att effektivt kunna hantera en vattenbrist eller störning.

Reservkraft är ett sätt att säkra elförsörjningen när den normala eldistributionen drabbas av avbrott. Statistik från Energimyndigheten visar att Sverige fortfarande har för låg reservkraftkapacitet för att skydda samhällsviktig verksamhet även om vår förmåga har stärkts under de senaste åren. Planering och uppbyggnad av reservkraftkapacitet bör alltid utgå från ett övergripande ledningsbeslut och ha sin grund i risk- och sårbarhets- analysen för verksamheten. Arbetet med reservkraft är aldrig ett ansvar för en enskild säkerhetssamordnare eller motsvarande medarbetare. 

Organisationens ambitionsnivå för elförsörjning vid planerade och oplanerade driftavbrott, är utgångspunkten för arbetet. Vilka verksamheter i organisationen ska alltid ha elförsörjning och inom vilken tid? När målsättningen är klar är det dags för att besluta vilka åtgärder som krävs och reservkraft kan då vara en av de nödvändiga investeringarna. 

För att reservkraftsprocessen ska fungera krävs:

• Behovsanalys.
• Projektering.
• Anskaffning.
• Underhåll. 

Olika lösningar:

• Stationära reservkraftaggregat: Fast installation vid anläggningen.
• Mobila reservkraftaggregat: Finns på uppställningsplats och flyttas vid behov till anläggningen.
• Ingen reservkraftlösning: Om man väljer bort att investera i reservkraft, trots att man ansvarar för samhällsviktig verksamhet, bör det vara ett medvetet beslut som innebär att hanteringen vid ett driftavbrott i elförsörjningen löses på annat sätt. 

Reservkraftaggregaten ska förses med bränsle och beroende på vilken lösning som väljs behöver en matchande plan för bränsleförsörjning utarbetas. Ett stationärt aggregat har oftast mer bränsle tillgängligt i tanken än ett mobilt aggregat. Mängden bränsle är avgörande för hur lång tid organisationen har på sig till första tankningen, och därefter mellan tankningarna. Valet av teknisk lösning hänger alltså ihop med hur snabbt arbetet med bränsleförsörjning kan komma igång.

Det är orimligt att varje aktör ska säkerställa transport av bränsle från de stora depåerna. För att underlätta kan ett mellanlager upprättas. Arbetet med att identifiera mellanlager bör bedrivas i samverkan mellan flera aktörer och kanske i en region. Det är viktigt att beakta de samordningsvinster som kan uppnås.