Skyldighet att betala avgifter för allmänna vattentjänster (24–28 §§)

Fastighetsägare inom ett verksamhetsområde är avgiftsskyldiga för vattentjänster enligt de bestämmelser som finns i vattentjänstlagen och i kommunens VA-taxa. Avgifter kan tas ut även för obebyggda fastigheter om de i detaljplan är avsedda för bebyggelse.

Fastighetsägare som har en fastighet inom verksamhetsområde för en eller flera vattentjänster ska enligt 24 § vattentjänstlagen betala avgifter. En viktig förutsättning för avgiftsskylsigheten är att fastigheten med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.

En obebyggd fastighet inom ett detaljplanelagt område som är avsedd för bebyggelse ska enligt huvudregeln i 24 § tredje stycket bedömas som om den vore bebyggd i enlighet med detaljplanen. Det innebär att det är möjligt att ta ut avgifter för obebyggda fastigheter, under förutsättning att de enligt detaljplanen är avsedda för bebyggelse. Ägare till obebyggda fastigheter utanför detaljplanelagt område är inte avgiftsskyldiga.

Det finns ett flertal rättsfall där fastighetsägare har sagt att de har en bättre enskild anläggning än den allmänna och att de därför inte ska omfattas av någon avgiftsskyldighet. Av rättspraxis framgår dock att det i princip är omöjligt för en fastighetsägare att visa att man har en bättre spillvattenanläggning än den allmänna. Det har gång efter gång uttalats av domstolarna att en allmän anläggning är bättre än en enskild när det gäller rening och hänsyn till naturresurser. När det gäller enskilda vattenkällor är möjligheten något utökad för en fastighetsägare att påvisa att behovet av vattenförsörjning kan tillgodoses bättre med den enskilda anläggningen. Källan måste dock ha ett godtagbart vatten ur hälso- och hushållsynpunkt samt ha god tillgång. Den får heller inte påverka grundvattennivåer negativt.

Undantagsvis kan även fastighetsägaren visa att behovet av bortledande av dagvatten kan ske på ett bättre sätt än genom den allmänna anläggningen. Det kan bli aktuellt exempelvis när fastigheten lutar åt ett annat håll än området i övrigt och när det finns tillgång till naturliga vattendrag.

Avgiftsskyldigheten gäller för var och en av vattentjänsterna så snart huvudmannen har gett fastighetsägaren information om förbindelsepunktens läge. Om det inte finns någon förbindelsepunkt – till exempel när dagvatten från en fastighet eller allmän platsmark hanteras på annat sätt än via ledningsnätet – är huvudmannen ändå skyldig att informera den avgiftsskyldige. Informationen ska avse att det finns en anläggning på plats som omhändertar dagvattnet från fastigheten och/eller den allmänna platsmarken. Även den som ses som allmän platsmarkhållare ska få sådan information. Om huvudmannen missar att skicka informationen eller om den inte är fullständig så har avgiftsskyldigheten inte inträtt.

Frågor och svar

: Om en fastighet ingår i verksamhetsområdet till vilket ett antal vattentjänster är knutna och huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt som också har blivit förmedlad, är fastighetsägaren skyldig att betala anslutningsavgifter och andra avgifter enligt taxa. Detta gäller dock inte om fastighetsägaren kan tillgodose sitt behov av vattentjänsten bättre genom en enskild anläggning. Detta har prövats ett antal gånger av Statens Va-nämnd och av mark- och miljödomstol och hittills finns det bara ett fall där fastighetsägaren har kunnat visa att de kan tillgodose sitt behov av spillvattenavledning på bättre sätt än huvudmannen. Det är ett specialfall där fastighetsägaren på ett komplext sätt renade spillvattnet i dammar inom ett större glashus där också bostadshuset finns.

När det gäller dricksvatten ser rättspraxis lite annorlunda ut då det inte är helt ovanligt att behovet av vattenförsörjning har ansetts kunna tillgodoses bättre genom fastighetsägarens egen brunn. Fastighetsägaren får då bevisa detta genom att visa resultat från vattenprover samt visa att det är god tillgång på vattnet i vattenkällan. I det fallet blir fastighetsägaren inte avgiftsskyldig för vare sig anläggningsavgifter eller brukningsavgifter. Huvudmannen kan behöva ta hänsyn till miljön vid bedömning om fastighetsägaren kan tillgodose sitt behov bättre genom den enskilda vattenanläggningen. I ett rättsfall från Borgholm så ansågs ett antal fastighetsägare som hade godkänt vatten ändå avgiftsskyldiga då uttag ur den enskilda vattenkällan påverkade grundvattennivån i området. På grund av miljöskäl ansågs inte vattenkällan kunna tillgodose behovet bättre och fastighetsägarna fick betala anläggningsavgifter (se rättsfall nedan).

Det kan finnas enstaka fastigheter som på grund av fastighetens läge eller andra förutsättningar kan tillgodose sitt behov av dagvattenavledning bättre genom att exempelvis släppa sitt dagvatten till ett närliggande vattendrag. I det fallet uppstår inte avgiftsskyldigheten för denna vattentjänst.
: Fastigheten ska vara belägen inom den allmänna VA-anläggningens verksamhetsområde, behöva vatten och/eller avlopp och behovet ska inte kunna tillgodoses bättre på annat sätt. VA-huvudmannen måste också ha upprättat förbindelsepunkt eller ordnat annat sätt för bortledning av dagvatten och underrättat fastighetsägaren om detta.
: En fastighet som ligger inom ett verksamhetsområde där vissa vattentjänster ingår, kan inte säga upp sitt abonnemang (sin vattentjänst). Avgiftsskyldigheten är kopplad till fastighetens långsiktiga behov av vattentjänster vilket är en objektiv bedömning som inte grundar sig på vad fastighetsägaren anser att behovet är. Fastighetsägaren kan däremot begära att vattnet stängs av och att vattenmätaren tas ned på grund av att huset ska kallställas eller liknande, men i så fall kvarstår avgiftsskyldigheten.
: Inom verksamhetsområdet får avgift för bortledning av dagvatten från fastighetsmark (i VA-taxan ofta kallad Df) tas ut när förbindelsepunkt är upprättad och förmedlad i de fall de sker via en servisledning. Sker bortledning av dagvatten från fastigheten på andra sätt än genom en rörförbindelse har huvudmannen rätt att ta betalt på samma sätt som om rör finns, under förutsättning att information om anläggningen har skickats till fastighetsägaren samt att det finns stöd i VA-taxan för rörlös dagvattenavgift.

Bortledning av dagvatten från allmän platsmark (i VA-taxan ofta kallad Dg) kan avse exempelvis gator, torg och parker får tas ut av fastighetsägare som har nytta av bortledandet. Avgift får även tas ut av allmän platsmarkhållare om bortledande av vatten från den allmänna platsmarken behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Avgiftsskyldigheten inträder så snart en anläggning är i drift och huvudmannen har meddelat fastighetsägaren och/eller allmän platsmarkhållaren om detta.
: Om det efter en noggrann utredning inför beslut om verksamhetsområde kan konstateras att en fastighet har behov av dagvattentjänster, kan man gå vidare till frågan om huruvida fastighetsägaren genom egen anordning kan tillgodose behovet på ett bättre sätt och därmed slippa avgiftsskyldighet. Efter det att beslutet om verksamhetsområde är fattat så övergår bevisbördan på fastighetsägaren som genom lämplig utredning ska visa att fastigheten kan tillgodose behovet av dagvattenavledning bättre på annat sätt. Finns det ett naturligt vattendrag i fastighetens närhet kan det vara möjligt att visa på ett bättre sätt. När det gäller fastighetsägarens möjlighet att omhändertaga dagvatten på den egna fastigheten så kan det, exempelvis på grund av förtätning eller allmänna förhållanden, finnas problem med översvämningar eller högt grundvatten vilket gör att det inte är säkert att fastighetens egen stenkista eller möjlighet till infiltration anses tillgodose behovet på bättre sätt. Enligt praxis har avledning till stenkista bedömts ha en negativ inverkan på vattenförhållandena i området. Det har konstaterats att, även om vattnet från mark- och takytor kan förväntas infiltreras, påverkas grundvattennivån och därmed också indirekt belastningen på dagvattenledningen. I ett annat fall där en pump troligtvis krävdes för bortledande via den allmänna anläggningen hävdade fastighetsägaren att detta varken var det bästa eller miljövänligaste sättet för dagvattenhantering. Domstolen tyckte att fastighetsägarna därmed hade visat att deras egen lösning hade sådana kvaliteter att omhändertagandet av tak- och dränvatten med större fördel kunde tillämpas (se nedan).
: För obebyggda fastigheter inom detaljplan gäller att bedömningen av behovet av allmänna vattentjänster ska ske på samma sätt som om de vore bebyggda i enlighet med planen. Bedömningen är således kopplad till vad fastigheten kan användas till. Det är viktigt att det står i VA-taxan att den gäller även för obebyggda fastigheter. Om en obebyggd fastighet inom detaljplan, avsedd för bebyggelse, används till något annat under tiden innan den bebyggs så kan huvudmannen alltså ändå ta betalt som om den vore bebyggd i enlighet med planen.

Finns det inga bestämmelser om obebyggda fastigheter i VA-taxan, bör det vara fullt möjligt att se fastigheten som anlagd och ta betalt av fastighetsägaren enligt vad som gäller i VA-taxan för sk. Annan fastighet.

Enligt praxis har avgiftsskyldighet endast kunnat undvikas när en fastighet inom detaljplan ändrat sin användning på ett permanent sätt, exempelvis genom att den slagits samman med en annan fastighet.

För fastigheter utanför detaljplan gäller inte den här regeln. Bedömningen av behovet av allmänna vattentjänster ska alltså ske utan hänsyn till någon detaljplan.