-
Utbildning & konferens
-
Nätverk & medlemskap
Kommunen är skyldig att ordna vatten eller avlopp om det med hänsyn till människors hälsa eller miljön behöver ordnas i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse.
Kommunens skyldighet att ordna vattentjänster gäller under förutsättning att bebyggelsen är tillräckligt stor och sammanhållen. Detta innebär i normalfallet att bebyggelsen bör bestå av 20–30 fastigheter och att det finns ett behov av vatten och avlopp för att skydda miljön eller människors hälsa (se bland annat prop. 2005/06:78 s. 42). Utbyggnadsskyldigheten kan aktualiseras även vid färre fastigheter, om de exempelvis ligger så att det orsakar sanitära olägenheter utan kommunal anslutning, eller på grund av miljöskäl som i fallet med målarmusslan, se nedan. Det är inte viktigt hur många fastigheter som har problem utan hur många fastigheter som behöver tas med för att lösa ett problem som finns på några eller flera fastigheter inom ett område. Fastigheter som till synes inte har några egna problem kan behöva tas med i verksamhetsområdet för att lösa behovet av vattentjänster i ett område.
Den 1 januari 2023 gjordes det ett tillägg i 6 §, vilket innebär att vid utredning av behovet av allmänna vattentjänster ska hänsyn tas till möjligheten att lösa fastigheternas behov genom enskilda anläggningar som är godtagbara med hänsyn till människors hälsa och miljön. Genom tillägget i andra stycket så har lagstiftaren tydligt klargjort, dels kommunens (inte VA-huvudmannens) skyldighet att utreda behovet av vattentjänster, dels att kommunen behöver ta hänsyn till fastigheternas möjlighet att lösa behovet med enskilda anläggningar. Här ska hänsyn tas till tekniska och samhällsekonomiska aspekter. Utredningen görs lämpligen i samband med framtagandet av vattentjänstplanen (se närmare i regeringens proposition 2021/22:208 s. 17 ff).
Om det finns behov av allmänna vattentjänster är kommunen skyldig att dels besluta om ett verksamhethetsområde inom vilket vattentjänsterna ska ordnas, dels se till så att behovet av vattentjänster snarast, och så länge behovet finns kvar, tillgodoses genom en allmän VA-anläggning. Närmare bestämmelser om verksamhetsområde och om ordnandet och driften av en allmän VA-anläggning finns i 7–15 §§.
Frågor och svar
-
När det gäller behov av vatten och spillvatten, anses alla fastigheter där människor bor eller vistas ha behov av en vatten- och spillvattenlösning. För dagvatten kan behovet däremot variera och det krävs en grundligare utredning för att bestämma fastigheten/områdets behov.
Kommunen måste därutöver alltid utreda om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang. Grundprincipen, vilken bland annat är omnämnd i propositionen till vattentjänstlagen, är att 20–30 närliggande fastigheter i regel innebär att det finns ett behov av att lösa VA-frågorna i ett större sammanhang. Det kan dock vara färre beroende på hur nära fastigheten eller gruppen av fastigheter ligger ett annat större sammanhang. Är det tillräckligt nära kan de anses ingå i samma större sammanhang. När det gäller att inrätta verksamhetsområde för miljöns skull kan enligt praxis så få fastigheter som 10 stycken utgöra ett eget större sammanhang där närheten till andra fastigheter inte spelar någon roll.
-
Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av vattentjänstlagen, kommunala användningsföreskrifter eller taxa.
-
Det är omständigheterna i det enskilda fallet som avgör om en fastighet i nära anslutning till befintligt verksamhetsområde har rätt till allmänt VA. Frågan om kommunens skyldighet att bygga ut VA-nätet har behandlats i vattentjänstlagens förarbeten och i domstolarnas praxis och svaret beror mycket på de specifika omständigheterna. Generellt föreligger en sådan skyldighet sällan när det endast rör sig om en enstaka fastighet.
Enligt 6 § vattentjänstlagen är kommunen skyldig att utvidga verksamhetsområdet om det behövs ”med hänsyn till människors hälsa eller miljön” och om det rör sig om ”ett större sammanhang”.
Om det endast rör sig om en enda fastighet är det ovanligt att kommunen kan åläggas att utvidga verksamhetsområdet. Det finns dock exempel på rättsfall (se till exempel BVa 13, 2010-03-01) där till och med enstaka fastigheter i närheten av ett befintligt verksamhetsområde ansetts planmässigt och i övrigt ha ett så nära samband med bebyggelsen inom verksamhetsområdet att fastigheternas VA-frågor skulle lösas i det större sammanhanget med den senare bebyggelsen.
Sammanfattningsvis finns ingen regel som ger en enstaka fastighet rätt till allmänt VA endast på grund av att den ligger nära ett verksamhetsområde. En djupare bedömning får dock göras med hänsyn till de enskilda förutsättningarna.
