Inledande bestämmelser (1–5 §§)

Syftet med vattentjänstlagen är att säkerställa att vatten och avlopp ordnas i ett större sammanhang om det behövs för människors hälsa eller miljön. De inledande bestämmelserna reglerar grunderna för lagen och vilka som ses som parter. Vattentjänstlagen riktar sig i första hand till kommunen, VA-huvudmannen och fastighetsägare. 

Syftet med vattentjänstlagen är att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön (1 §). I vattentjänstlagen finns därför bestämmelser om att allmänna anläggningar ska komma till stånd när vissa kriterier är uppfyllda och att kommunerna ska ordna vattentjänster i bestämda verksamhetsområden. Vilka kriterier som ska vara uppfyllda regleras i 6 § och det går att läsa mer om det under rubriken Kommunens skyldighet att ordna med vattentjänster.

Inledningsvis finns ett antal definitioner i vattentjänstlagen som anger den juridiska innebörden av olika begrepp men som också ger läsaren av lagen en förståelse för ordens innebörd och mening (2 §). Det vatten som VA-huvudmannen är skyldig att leverera är ett vatten som är lämpligt för hushållsändamål, vilket samtidigt betyder att VA-huvudmannen inte är skyldig att leverera ett vatten som har någon annan kvalitet eller annan mängd. Definitionen av avlopp i vattentjänstlagen är en annan än definitionen av avlopp i miljöbalken. I vattentjänstlagen inkluderar den juridiska innebörden av avlopp dagvatten från områden som inte är detaljplanelagda, vilket skiljer sig från innebörden av avlopp i miljöbalken. Huvudmannen är inte skyldig att ta emot spillvatten som mer än oväsentligt avviker från spillvatten från bostäder (hushållsspillvatten).

Enligt definitionen i 2 § är fastighetsägare den som äger en fastighet inom en allmän VA-anläggnings verksamhetsområde eller innehar sådan fast egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande. I vissa fall ska även arrendatorer jämställas med fastighetsägare i lagens mening (4 §). Det gäller när det är tydligt att det är byggnaden och byggnadens ägare som har det långsiktiga behovet av vattentjänster och inte marken eller markens ägare. Det krävs inte att man tecknar avtal med arrendatorn utan 4 § vattentjänstlagen ger en lagstadgad rättighet att ge arrendatorerna samma rättsliga status som fastighetsägaren. Det finns även en möjlighet för VA-huvudmannen att teckna avtal med annan part än fastighetsägare eller arrendator, exempelvis hyresgäst (5 §). Det krävs då att man är helt överens om att den parten ska ta över alla rättigheter och skyldigheter som fastighetsägaren har enligt vattentjänstlagen. Detta hindrar inte kommuner att lägga in en annan fakturamottagare än fastighetsägaren. Fastighetsägaren kvarstår då som lagstadgad motpart men fakturan skickas till annan part. Betalar inte fakturamottagaren fakturan så måste fastighetsägaren göra det.

Utgångspunkten i vattentjänstlagen är att det är en uppgift för det allmänna att ordna vattentjänster när det behövs i ett större sammanhang och att ägandet av VA-anläggningen ska vara offentligt. Enligt lagen ska därför vattentjänster tillhandahållas genom VA-anläggningar som kommunen själv eller tillsammans med en eller flera andra kommuner har ett s.k. rättsligt bestämmande inflytande över. Med rättsligt bestämmande inflytande avses enligt 3 § vattentjänstlagen ett direkt ägande eller ett indirekt ägande via en juridisk person där kommunen exempelvis har majoriteten av rösterna. Under avsnittet Organisation och styrning går det att läsa närmare om de olika organisationsformer som är möjliga för VA.