-
Utbildning & konferens
-
Nätverk & medlemskap
Det är i regel fastighetsägaren som ansvarar för betalning av VA-avgifterna och vid ägarbyte fördelas betalningsansvaret mellan tidigare och ny ägare beroende på tillträdesdag. Avgifterna ska betalas till huvudmannen eller kommunen och under vissa förutsättningar ska anläggningsavgiften delas upp på årliga betalningar.
I normalfallet är det fastighetsägaren som är betalningsskyldig för VA-avgifterna. Finns det fler delägare anses de solidariskt ansvariga (dvs. gemensamt ansvariga) för VA-avgifterna. Det innebär att en av delägarna till en fastighet kan krävas på hela VA-avgiften. I det fall en fastighet byter ägare svarar den nya fastighetsägaren för anläggningsavgifter som förfaller till betalning på tillträdesdagen eller senare. När det gäller brukningsavgifterna är den tidigare fastighetsägaren betalningsansvarig för avgifter som är hänförliga till tiden före den nya ägarens tillträde (37 §). Det är tillträdesdagen som är avgörande och exempelvis inte dagen som fastighetsägaren har fått lagfart.
Avgifterna ska betalas till huvudmannen eller kommunen (35 §). Om en kommun har ett driftbolag tillsammans med andra kommuner eller VA-verksamheten sköts av någon annan än huvudmannen så är det viktigt att avgifterna går till rätt organisation, det vill säga antingen till kommunen eller huvudmannen.
En fastighetsägare har rätt att dela upp betalningen av anläggningsavgiften om avgiften är betungande med avseende på fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter. Huvudmannen gör en prövning av fastighetsägarens ekonomiska situation och i de fall det finns en rätt till uppdelning på årliga betalningar så ska ett avtal upprättas med regler för avbetalningen, exempelvis med vilka förfallodatum som gäller och hur mycket som ska betalas per år. Det är bara möjligt att få sin avgift uppdelad på tio år men det kan också vara kortare tid beroende på vad huvudmannen bestämmer. Huvudmannen har också rätt till en säkerhet som kan godtas med hänsyn till storleken på avgiften. Det kan exempelvis vara pantbrev i fastigheten, bankgaranti, borgensåtagande eller andra saker av värde (36 §).
Frågor och svar
-
Huvudmannens fordran på en privatperson kallas för en konsumentfordran (2 § preskriptionslagen (1981:130). För konsumentfordringar är preskriptionstiden tre år från tillkomsten. För fordringar mot juridiska personer, exempelvis aktiebolag, föreningar eller kommuner är preskriptionstiden tio år. Fordringar som fastighetsägare har på huvudmannen har alltså en preskriptionstid på tio år. Ett sådant exempel kan vara om den preliminära förbrukningen som betalats av fastighetsägaren är högre än vad som sedan avläses. Det blir då fastighetsägaren som har en fordran på huvudmannen och då kan den fordran ha uppstått upp till tio år tillbaka i tiden. En viktig aspekt rörande preskription handlar om så kallat preskriptionsavbrott som medför att en ny preskriptionstid börjar löpa för en fordran. Ett preskriptionsavbrott har gjorts exempelvis när den som står i skuld har fått ett skriftligt krav eller en skriftlig påminnelse om fordringen från den som äger fordran.
-
För att få ta ut påminnelseavgift krävs det att huvudmannen och fastighetsägaren har tecknat avtal om det. Att införa det i en taxa kan inte likställas vid att avtal har tecknats eftersom ett avtal kräver att två eller flera parter är överens om innehållet. Däremot finns möjligheten att lägga till bestämmelser om påminnelseavgift när avtal träffas med kunder utanför verksamhetsområdet eller för andra tjänster som inte kan ses som vattentjänster och som inte är bestämda i en taxa.
-
För att huvudmannen ska vara skyldig att upprätta en avbetalningsplan för anläggningsavgiften så krävs det att avgiften är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och andra omständigheter. I praxis har uppdelning av anläggningsavgift inte medgetts i samband med nybyggnation.
En avgift är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft när den är större än taxeringsvärdet. Det räcker dock inte som förutsättning utan fastighetsägaren ska också sakna den betalningsförmåga som är kopplad till avgiftens storlek. I praxis finns exempel där VA-nämnden har ansett att pensionärer och studenter som lever på begränsade medel har saknat den betalningsförmåga som krävs för att kunna betala en sådan stor avgift. Enligt förarbetena till så är denna regel tänkt att användas mycket restriktivt, eftersom både fastighetens ekonomiska bärkraft ska vara låg samtidigt som fastighetsägaren har låg betalningsförmåga.
-
Huvudmannen har inte rätt att ta ut några avgifter förrän förbindelsepunkten är upprättad och förmedlad samt att anläggningen är klar att användas. Det är alltid den VA-taxa som gäller den dagen förmedlandet sker som huvudmannen ska använda för att räkna ut anslutningsavgiften. Det finns ingen möjlighet att förskottsbetala eller skicka ut fakturor på förbindelsepunkter som inte finns bara för att få en annan anslutningsavgift. Det spelar ingen roll att enskilda tjänstemän skriftligt har lovat detta. Det finns många rättsliga avgöranden där man nekat begäran från fastighetsägare att få betala en annan avgift än den som gällde när förbindelsepunkten blev förmedlad. Av denna anledning är det viktigt att huvudmannen vid alla tillfällen ha en uppdaterad VA-taxa med rätt avgiftsnivåer. VA-taxan behöver hela tiden täcka de kostnader som huvudmannen har för verksamheten och på så sätt minska avgiftsskillnaderna från ett år till ett annat.
