-
Medlemsstöd
Medlemsstöd
Dricksvattenteknik
VA-infrastruktur
Avlopp och miljö
Klimat och hållbarhet
Säkerhet och beredskap
Kommunikation och samverkan
Organisation och styrning
-
Utbildning & konferens
-
Forskning
-
Nätverk & medlemskap
-
Om oss
Ledningsnätet påverkar vattenkvaliteten
Det allmänna ledningsnätet för dricksvatten omfattar omkring 71 000 kilometer, vilket motsvarar nästan två varv runt jorden. Ledningsnätets påverkan på dricksvattenkvaliteten kan ske genom avsedd direktkontakt mellan ett material och dricksvattnet eller genom att dricksvattnet förorenas av något, exempelvis när olja från en maskininstallation når en öppen vattenyta. En form av indirekt påverkan är att gaser löser sig i vattnet, till exempel lösningsmedelsångor från målning i närheten av öppna vattenytor.
Hur stor påverkan på dricksvattenkvaliteten blir beror på hur länge dricksvattnet är i kontakt med materialet. Det beror också på förhållandet mellan den yta som är i kontakt med materialet och den vattenvolym vari det som lakas ut kommer att spädas ut.
Vid ledningsbrott, tryckfall eller andra störningar kan mikroorganismer komma in i distributionssystemet. En översikt över problem och rutiner finns i rapporten Mikrobiologiska risker vid dricksvattendistribution (pdf).
Material i kontakt med dricksvatten
Allt material påverkar i någon grad vattnets kvalitet och vattnet kommer också att påverka materialens livslängd. Det är viktigt att ta hänsyn till detta när man väljer material och produkter som ska användas i dricksvattenanläggningar. På vägen från vattentäkt till konsument kommer dricksvattnet i kontakt med många olika material:
- Renings- och lagringsbassänger, oftast av betong, ibland med ytbehandling
- Reservoarer, oftast av betong eller rostfritt stål, ibland med målade ytor
- Vattenledningar, oftast av gjutjärn, PVC (polyvinylklorid) och PE (polyeten)
Nedan ges en översikt över huvudgrupperna av material, de associerade riskerna, samt de system som används för granskning och godkännande av material och produkter. Översikten täcker de vanligaste materialen och de mest relevanta godkännandeprocesserna, men är inte heltäckande.
- Betong
Betong är det vanligast förekommande materialet för bassänger på vattenverk och reservoarer. Betong består i huvudsak av ett bindemedel som cement, ballast och vatten. Dessutom används en del tillsatsmaterial och tillsatsmedel i betong. - Segjärn/gjutjärn
I dag har segjärnsrör ersatt de rör av gjutjärn som tidigare användes för dricksvattenledningar. Både segjärn och gjutjärn behöver någon form av invändigt korrosionsskydd. Numera är det invändiga korrosionsskyddet i allmänhet cementbruk av portlandcement.
Fram till början av 1970-talet användes bitumen som invändigt korrosionsskydd i gjutjärnsrör. I de gamla rör med invändig bitumenbeläggen som fortfarande finns kvar hindrar beläggningar som bildats på rörväggarna kontakt mellan bitumenbeläggning och dricksvattnet. Om de invändiga beläggningarna skadas kan det leda till förhöjda halter av polyaromatiska kolväten (PAH) i dricksvattnet. - Stål
Rostfritt stål fungerar i allmänhet bra i kontakt med färdigt dricksvatten under förutsättning att det inte är syrefria förhållanden. Den kvalitet på stålet som rekommenderas, för att undvika korrosionsskador, är så kallat syrafast stål. Det gäller för råvatten, vatten under beredning och färdigt dricksvatten.
- Koppar
I dricksvattensammanhang används koppar framför allt till interna vattenledningar och utrustningar som varmvattenberedare i byggnader. På en del platser förekommer det även servisledningar av koppar, men i dag läggs inga nya serviser av koppar. - Mässing
Mässingsinstallationer förekommer, liksom koppar, framför allt i installationer i byggnader i form av vattenkranar, armaturer och kopplingar. Det är viktigt att mässingen är avzinkningshärdig. Mässing innehåller ofta bly, som ger goda egenskaper vid skärande bearbetning och gjutning. Det har dock visat sig att bly kan lakas ut till vattnet efter perioder då vattnet stått stilla. I och med det nya gränsvärdet för bly kommer bly behöva fasas ut från dessa produkter. - Polyeten
Högdensitetspolyeten (PEH) är det mest använda materialet för dricksvattenledningar i dag. För dricksvattenledningar av polyeten finns det två kvalitetsmärkningar som är relevanta: Nordic Poly Mark, ett nordiskt certifikat som styrker att tekniska krav som anges i standarder är uppfyllda, och DK-Vand, ett danskt certifikat som styrker att påverkan på dricksvattenkvaliteten inte är oacceptabelt stor. Även om DK-Vand är ett danskt system finns det inget som hindrar att svenska VA-organisationer kräver DK-Vand-certifierade rör i sina upphandlingar. - Gummi
Vissa gummisorter kan gynna mikrobiologisk tillväxt. Det finns exempel där relativt små komponenter av gummi har orsakat stor påverkan på dricksvattenkvaliteten. Om det förkommer delar av gummi i en produkt är det viktigt att försäkra sig om att produkten är avsedd att användas i kontakt med dricksvatten, exempelvis genom att kontroller att produkten är godkänd enligt den tyska normen DVGW W270.
Regler och vägledning
Det finns i dag inga krav på material i kontakt med dricksvatten, vilket är ett problem eftersom det är uppenbart att materialet kan påverka dricksvattenkvaliteten. Exempel på detta är bly från kranar och urlakning från plastmaterial. Material och produkter som används i dricksvattenanläggningar måste dock uppfylla krav på att inte påverka dricksvattenkvaliteten på sådant sätt att kvalitetskraven inte uppfylls. Bland de regler och vägledning som är aktuell gäller:
Dricksvattenföreskrifterna
I dricksvattenföreskrifterna står att dricksvattnet ska vara hälsosamt och rent; det får alltså inte innehålla halter av ämnen som kan utgöra en potentiell risk för människors hälsa. I föreskrifterna finns ett antal gränsvärden för ämnen som ingår i de olika materialen vi använder i kontakt med dricksvatten, men långt ifrån alla.
Kommande lagstiftning
I Sverige pågår för närvarande skapandet av ett regelverk för material och produkter avsedda att användas i kontakt med dricksvatten. Tanken är att material i kontakt med dricksvatten ska regleras genom Plan- och bygglagen, Plan och byggförordningen samt genom föreskrifter som utfärdas av Boverket. Genom detta nationella regelverk ska kraven i dricksvattendirektivet 2020/2184 implementeras i Sverige.
Typgodkännande
För produkter som är avsedda att användas i dricksvattenanläggningar finns det möjlighet att bekräfta väsentliga egenskaper genom ett frivilligt typgodkännande. Systemet med typgodkännande har sedan många år använts för produkter för installationer i byggnader men har hittills bara i begränsad omfattning använt för produkter som används i anläggningar som vattenverk och distributionsnät.
Dricksvattendirektivet
Dricksvattendirektivet (EU) 2020/2184 ger en grund för ett gemensamt system för granskning och godkännande av material och produkter avsedda att användas i kontakt med dricksvatten. Det är i artikel 11 och bilaga V som frågan om material i kontakt med dricksvatten tas upp i direktivet. Hur systemet kommer att utformas mer i detalj ska utarbetas i fem kompletterande akter som ska börja tillämpas 2026.
Reservoarer för dricksvatten
Vanligtvis lagras dricksvattnet i en lågreservoar vid vattenverket, för att därifrån pumpas ut på nätet. Ute på ledningsnätet finns ytterligare reservoarer, till exempel vattentorn. Reservoarer ingår i vattenverkets distributionssystem för att hålla en jämn trycknivå hos konsumenterna, utjämna variationer i förbrukningen och utgöra reserv vid till exempel driftavbrott och för brandsläckning.
Reservoarer är en kritisk del av vattenförsörjningssystemet och det är viktigt att man noga tänker igenom hur tillsyn, drift och underhåll ska hanteras. Det kan till exempel vara viktigt att se över tillträdes- och hygienrutiner.
Beroende på placering kan reservoarerna delas in på följande sätt:
- Lågreservoarer: Reservoarer varifrån distribution sker genom pumpning. De är praktiskt taget alltid placerade vid vattenverket.
- Högreservoarer: Reservoarer som är så högt placerade att vattnet kan distribueras med självfall.
De reservoartyper som används är:
- Vattentorn: Fristående byggnad med reservoaren i sin övre del.
- Markreservoar: Reservoar belägen på eller i mark.
- Hydrofor: Trycksatt behållare som ersätter reservoar huvudsakligen vid mindre anläggningar.
Underhåll av reservoarer
Vi på Svenskt Vatten har tagit fram metoder för tillsyn och underhåll av reservoarer. Där får du bland annat veta hur du ska deklorera vattnet för att inte släppa ut för stora mängder vatten med för hög klorhalt efter desinfektion av en reservoar. En mer omfattande publikation är Dricksvattenteknik 4 Efterbehandling och distribution (U9), som du kan beställa i Vattenbokhandeln, se nedan.
Antenner på vattentorn
Vattentorn är ofta högt belägna och placerade i områden som är attraktiva även i andra avseenden. Det är därför inte ovanligt att till exempel mobiltelefonoperatörer vill placera antenner på vattentorn. Om huvudmannen tillåter antenner på vattentorn finns det ett antal saker att tänka på. Ett exempel är att extern personal inte bör ha tillgång till vattentornet på egen hand. Vi har tagit fram Råd och riktlinjer om antenner på vattentorn. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har tagit fram underlag för avtal om anläggningsarrende och lokalhyra.
Återströmningsskydd
Återströmningsskydd är utrustning som minimerar risken för att förorenat vatten strömmar tillbaka till dricksvattenledningen och påverkar kvaliteten. Boverkets byggregler och vattentjänstlagen ger ett starkt stöd för att kräva ett ändamålsenligt återströmningsskydd där det finns risk för återströmning av förorenat vatten, med utgångspunkt i att:
- Boverket är den myndighet som ansvarar för utformningen av fastighetsinstallationer. I Boverkets byggregler anges att återströmning av förorenat vatten till system för dricksvatten ska förhindras.
- I lagen om allmänna vattentjänster tas frågan om återströmning upp i 18 §: ”Huvudmannen är inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till VA-anläggningen om fastighetens VA-installation har väsentliga brister.” Begreppet ”väsentliga brister” innefattar bland annat avsaknad av återströmningsskydd där så krävs. Om detta kan man läsa i propositionen till lagen.
Rent praktiskt kan det däremot bli knepigare eftersom VA-huvudmannen har svårt att vidta åtgärder. En möjlighet är att helt enkelt stänga av vattnet, men då måste man beakta kraven i annan lagstiftning om att olägenheter för människors hälsa inte får uppträda. Genom att då till exempel i stället förse fastigheten med vatten i tankar eller hänvisa till ett tappställe i närheten kan man undvika olägenheter för människors hälsa. En bedömning får göras för varje enskilt fall.
Vätskekategorier och val av skydd
Svenskt Vattens publikation P88 beskriver tillvägagångssättet vid val av återströmningsskydd till ett visst tappställe. Förutom att inventera och kartlägga systemet, måste man kategorisera vätskan som riskerar att strömma tillbaka in i ledningsnätet samt välja skyddsmodul mot återströmning.
Detta kan ibland vålla vissa bekymmer. Det är bra att ha i åtanke att standarden SS-EN 1717 är framtagen för att på bästa sätt skydda dricksvattnet mot återströmning av förorenade vätskor. Vid tveksamhet bör du använda dig av försiktighetsprincipen, det vill säga välja en högre grad av säkerhet vid val av skyddsmodul mot återströmning.
När du kategoriserat vätskan är det möjligt att enligt SS-EN 1717 välja rätt skyddsmodul mot återströmning, vilket Svenskt Vatten rekommenderar. Några exempel på kategorisering av vätskor enligt SS-EN 1717:
- Avloppspumpstation
I en avloppspumpstation behöver du ibland utföra spolningsarbeten med vatten från ledningsnätet för dricksvatten. Eftersom det i en avloppspumpstation finns avloppsvatten med hälsofarliga mikroorganismer (vätska kategori 5) måste anslutningen av spolanordningen utföras med en skyddsmodul mot återströmning som uppfyller kategori 5, i praktiken luftgap (brutet vatten).
När det gäller just hälsofarliga mikroorganismer är det viktigt att tänka på att ingen typ av ventil kan skydda mot att till exempel bakterier vandrar tillbaka in i ledningsnätet för dricksvatten. Därför är det luftgap som måste finnas för att förhindra överföring av smitta. - Sprinkler i fastigheter
Sprinkler i en fastighet kan anslutas på olika sätt. Om det vatten som finns i sprinklersystemet blir stillastående innebär det att vattnet i sprinklersystemet bör kategoriseras minst som kategori 3. Undersökningar har visat att sådant stillastående vatten innehåller halter av vissa ämnen som klart överstiger Livsmedelsverkets gränsvärden för dricksvatten. - Kärl med dricksvatten för djur
Om man på en gård med djurhållning fyller på olika kärl med dricksvatten för djuren, då bör anslutningen för påfyllnad utföras med en skyddsmodul mot återströmning som uppfyller kategori 5. När djuren dricker ur kärlet överförs mikroorganismer som kan vara hälsofarliga. Därmed blir den vätska som finns i kärlet klassad som kategori 5 och valet av skyddsmodul mot återströmning blir i praktiken luftgap.
Vattenmätare
Vattenmätare används för att mäta kundförbrukning av kallvatten. Det är vanligt att villor har en kallvattenmätare medan det i flerbostadshus oftast en gemensam kallvattenmätare för total förbrukning. Kostnaden fördelas sedan på de lägenheter som finns i fastigheten. Ibland kan individuell mätning av kallvattenförbrukning förekomma även i flerbostadshus.
De grundläggande bestämmelserna om mätning av vattenförbrukning i en fastighet finns i lagen om allmänna vattentjänster. Hantering av mätare är reglerad genom föreskrifter med syfte att debitera kunden korrekt. Följande gäller:
- Swedac (Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll) är ansvarig myndighet och utfärdar regler som gäller för vattendistributörer, har tillsynsansvar över vattenmätarhanteringen och ackrediterar kontrollorgan. Detaljerade bestämmelser om vattenmätare finns i SWEDAC:s föreskrifter.
- Kallvattenmätaren är VA-huvudmannens egendom och ansvar, men det är fastighetsägaren som ansvarar för att mätarplatsen utformas på rätt sätt. Det måste vara lätt för personal från VA-huvudmannen att läsa av och byta kallvattenmätaren. VA-huvudmannen ansvarar för att mätaren läses av regelbundet, normalt minst en gång per år. Mätarplatsen ska också vara godkänd av VA-huvudmannen.
- Grundprinciperna för hur en VA-huvudman tar betalt för sina vattentjänster finns i lagen om allmänna vattentjänster. Om en fastighet har en kallvattenmätare, baseras avgiften på en fast årlig avgift och en rörlig avgift per förbrukad kubikmeter. Om en fastighet inte har en kallvattenmätare baseras avgiften enbart på en fast årlig avgift. Kostnaden regleras i kommunens VA-taxa.
Publikationer och material
- P125 Vattenmätare (december 2023)
Publikationen omfattar mätning av dricksvatten, både för debitering och för övervakning av vattenledningsnätet, och riktar sig främst till VA-organisationer. Den är en revidering och vidareutveckling av P100 Kallvattenmätare. P125 finns att köpa i Vattenbokhandeln.
Du kan ladda ner publikationens bilagor 6–9 som en Wordfil, vilket förenklar om du vill använda mallarna i egna dokument. - Funktionsbeskrivning för vattenmätarskåp
Svenskt Vatten, Säker Vatten och Installatörsföretagen har tillsammans tagit fram en funktionsbeskrivning för ett vattenmätarskåp samt en broschyr.
Syftet är att använda beskrivningen vid nybyggnation av småhus i de fall där det är aktuellt med ett skåp för installationen. Beskrivningen ska vara styrande så att vattenmätaren hamnar på ett bra ställe och är rätt monterad ur mätsynpunkt. Beskrivningen ska passa såväl gamla som nya mätare och vi hänvisar till vattenmätarfabrikanternas anvisningar för detaljer.