Hoppa till huvudinnehåll

Välfungerande brunn var inte tillräckligt för att slippa betala va-avgift

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) bedömde att en fastighetsägare ska betala VA-taxa även om fastigheten hade en välfungerande brunn. Detta på grund av Ölands låga grundvattennivåer och behov av skydd för miljön. En allmän VA-anläggning minskar riskerna för miljön och hushåller bättre med naturresurser, ansåg MÖD.

- I detta mål har Mark- och miljödomstolen, MMD, och MÖD gjort olika bedömningar av vad som kan anses som god hushållning med naturresurser. MÖD:s resonemang är intressant för kommuners vidare tillämpning av LAV, säger Annika Carlsson, jurist på Svenskt Vattens.

Låga grundvattennivåer är något som rapporteras om alltmer och som VA-organisationer och andra samhällsplanerande aktörer behöver ha i åtanke, också med tanke på klimatförändringar.

- För kommuner ger detta mål en fingervisning om hur man bedömer villkoret att hushålla med naturresurser och när det kan anses finnas behov av allmänt VA enligt LAV, fortsätter Annika Carlsson.

Svenskt Vatten har i flera liknande mål uppmärksammat att fastighetsägare inte har blivit avgiftsskyldiga när de haft en välfungerande, egen brunn. Detta avgörande kan öppna upp för nya bedömningar av vad som kan anses vara att tillgodose fastighetens behov av vattenförsörjning bättre än den allmänna anläggningen, vilket krävs för att inte bli avgiftsskyldig.

Vad gäller tvisten?

En kommun på Öland hade bestämt verksamhetsområde för dricksvatten, huvudmannen hade byggt ut allmän VA-anläggning, meddelat förbindelsepunktens läge samt krävt avgift för dricksvattenförsörjning från fastighetsägare. En fastighetsägare menade att denne inte hade någon skyldighet att betala avgifter.

De olika sidornas argument i rätten

I vattentjänstlagens (LAV) sjätte paragraf anges att kommunen är skyldig att ordna verksamhetsområde och en allmänna VA-anläggning om det krävs av hänsyn till skyddet för människors hälsa eller i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse. Vid bedömning av behovet ska särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser.

Fastighetsägare inom verksamhetsområdet ska betala avgifter för allmän va-anläggning om behovet inte kan tillgodoses bättre på ett annat sätt, enligt 24:e paragrafen i LAV. Betalningsplikten påbörjas när huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt för fastighetens anslutning och meddelat fastighetsägaren om dess läge.

Fastighetsägaren ansåg att den inte hade skyldighet att betala då vattnet i den egna brunnen var av god kvalitet, fanns i tillräcklig mängd och hade använts för dricksvattenuttag sedan 60-talet. Det fanns inte något behov av en allmän va-anläggning för att skydda människors hälsa eller miljön. Enligt fastighetsägaren ger egen brunn också en överlägset bättre hushållning med naturresurser och en anslutning till den kommunala anläggningen skulle dessutom vara mycket kostsam. Målet togs upp i Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt.

MMD framhöll att gällande tillgången på dricksvatten så talar förhållandena på Öland för att dricksvattenfrågan ska lösas kollektivt, dvs med en allmän VA-anläggning finansierad av VA-kollektivet, för vissa områden på ön. Dricksvattnet i den aktuella fastighetsägarens brunn bedömdes dock vara av god kvalitet och brunnen skulle kunna användas på längre sikt utan problem med bristande vattentillgång. Dessutom bedömdes användning av den egna brunnen vara klart billigare än anslutning till det kommunala va-nätet.

Att ta dricksvatten med godtagbar kvalitet och kvantitet från egen brunn bedömdes vara god hushållning med naturresurser. Mark- och miljödomstolen kom fram till att fastighetens behov av dricksvattentjänster kan tillgodoses bättre genom den egna brunnen än av den allmänna VA-anläggningen. Vid bedömningen beaktades särskilt den ekonomiska aspekten. Fastighetsägaren bedömdes därför inte ha någon skyldighet att betala va-avgift.

Huvudmannen överklagade domen till MÖD och framhöll att vattenförhållandena på Öland gör att det föreligger en stark presumtion för att kollektiva lösningar är bättre än enskilda. I detta fall skulle nyttjandet av egen brunn göra att grundvattennivån i området minskar ytterligare. Därför menade huvudmannen att det ska bedömas finnas ett behov av att fastigheten ansluts till den allmänna anläggningen.

Slutgiltig dom

MÖD dömde enligt huvudmannens linje och fann att det är utrett att de låga grundvattennivåerna på Öland ger ett behov av skydd för miljön som avses i LAV. Det kan förväntas att en kollektiv lösning av dricksvattenfrågan kommer att förhindra eller åtminstone väsentligt motverka påtagliga olägenheter för miljön. Fastighetsägaren har inte visat att fastighetens behov skulle lösas på bättre sätt genom dennes egna brunn. Ett fortsatt uttag av vatten genom den egna brunnen skulle kunna påverka det närliggande grundvattenmagasinet på ett sätt som inte kan anses tillgodose intresset av god hushållning med naturresurser. MÖD ansåg därför att fastighetsägaren i enlighet med 24:e paragrafen i LAV var skyldig att betala avgift för den allmänna va-anläggning.

Målet har målnummer M 4976-19 och avgjordes den 17 augusti 2020.