Betalningsskyldighetens inträde

Fastighetsägare inom en allmän VA-anläggnings verksamhetsområde ska betala avgifter för VA-anläggningen om

• fastigheten behöver en vattentjänst med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, och
• behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Bevisbördan för att fastigheten behöver vattentjänsten ligger på huvudmannen. Om det finns ett sådant behov måste den fastighetsägare som inte vill betala avgiften kunna bevisa att behovet bättre kan tillgodoses på något annat sätt än genom den allmänna anläggningen.

Fastighetens behov av VA-anordningar ska bedömas objektivt och utifrån ett långsiktigt perspektiv, dvs. fastighetsägarens egen uppfattning om behovet eller det nuvarande användningssättet av fastigheten är inte avgörande.

Fastighet som är bebyggd för bostadsändamål (dvs. både fritids- och permanentbebyggelse) får anses ha behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp. Obebyggd fastighet som enligt detaljplan är avsedd för bebyggelse ska, om inte särskilda skäl föranleder annat, anses ha behov som om fastigheten var bebyggd enligt planen. Det bör observeras att avgiftsuttag för obebyggd fastighet – precis som övriga avgifter – förutsätter taxestöd, dvs. kommunens VA-taxa ska reglera avgiftsskyldigheten i fråga om sådana fastigheter. Undantag från regeln om att även obebyggda tomter inom detaljplan ska vara avgiftsskyldiga har gjorts vid särskilda omständigheter.

Praxis i fråga om hur VA-behovet med störst fördel tillgodoses har varit förhållandevis hård mot fastighetsägarna när det gäller avloppshanteringen (se t.ex. Avgöranden i VA-mål, del 5 A:3). Endast i sällsynta fall har fastighetens behov ansetts bättre tillgodoses genom en enskild avloppsanordning. Renvattenförsörjningen har däremot ofta ansetts med större fördel kunna tillgodoses genom egen brunn eller att genom servitut ha säkrad rätt till vatten. Det har emellertid krävts att vattnet från den enskilda brunnen är fullgott, dvs. vid analys visats vara utan anmärkningar och dessutom finns i tillräcklig kvantitet.

Avgiftsskyldighet för dagvattenavledning från fastighet är en ofta förekommande tvistefråga. I praxis har uttalats att behovet i princip ska bedömas med utgångspunkt i den enskilda fastighetens behov, dock ska hänsyn tas till den omgivande bebyggelsen och områdets karaktär i övrigt.

Kravet på att fastigheten ska ligga inom verksamhetsområdet är förhållandevis strängt. Möjligheten att ta ut avgift från fastigheter utanför verksamhetsområdet finns sålunda i princip endast i de fall VA-förhållandet baseras på frivilliga civilrättsliga avtal.

Enligt 25 § vattentjänstlagen inträder avgiftsskyldighet när
• förbindelsepunkt är ordnad och fastighetsägaren informerats om den
• i de fall bortledande av vatten från fastighet inte sker genom en förbindelsepunkt, färdigställda anordningar för vattnets bortledande och fastighetsägaren informerats om detta.

Fastighetsägaren måste börja betala för vattentjänster som tillhandahålls genom en förbindelsepunkt när huvudmannen har ordnat förbindelsepunkten och informerat fastighetsägaren om dess läge. Att huvudmannen har byggt ut den allmänna anläggningen gör alltså inte automatiskt att fastighetsägarna blir avgiftsskyldiga. 

Det krävs heller inte att fastigheten faktiskt anslutits till den allmänna anläggningen för att avgiftsskyldighet ska föreligga. Om fastigheten däremot faktiskt anslutits föreligger  avgiftsskyldighet, även om formell information om förbindelsepunktens läge inte skett.

I regel föreligger inte några problem att avgöra om och när förbindelsepunkten ordnats. Däremot uppstår ibland frågan om hur informationen ska göras och vilka uppgifter den måste innehålla. Det finns inget formkrav, dvs. informationen kan vara muntlig, men bör helst vara skriftlig.

Med hänsyn till informationens viktiga rättsverkningar, bör den ur bevissynpunkt ske genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. Av informationen ska framgå dels att förbindelsepunkt är upprättad, dels uppgift om läget, både i sida och höjd. Lämpligen sker informationen genom en skrivelse med bifogad karta utvisande läge, dimensioner och nivåer.

Avgiftsskyldighet kan inte inträda för fastighet som ännu inte är rättsligt bildad. Förbindelsepunkt kan heller inte meddelas innan uppgift om fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret.

Avgiftsskyldighetens inträde har mycket viktiga rättsverkningar. Tidpunkten är
• den tidigaste kommunen VA-rättsligt kan kräva fastighetsägaren på avgifter
• utgångspunkt för beräkning av preskriptionstid för anläggningsavgift
• avgörande för frågan vilken taxa som ska tillämpas.

Om t.ex. huvudmannens information inte uppfyller kraven enligt vattentjänstlagen inträder alltså inte avgiftsskyldighet, varför kommunen måste ”börja om från början”, dvs. med information som uppfyller kraven, ny fakturering osv.

Det måste poängteras att avgiftsskyldighetens inträde inte är beroende av huruvida kommunen fakturerat fastighetsägaren eller inte. Har huvudmannen ordnat förbindelsepunkt samt informerat fastighetsägaren därom, men sedan av
någon anledning aldrig fakturerat fastighetsägaren, kommer preskriptionstiden att löpa från den dag avgiftsskyldigheten inträtt, dvs. då fastighetsägaren informerades om förbindelsepunktens läge. Preskriptionstiden gentemot fastighetsägare som är privatperson är tre år (sk kundfordringar), gentemot övriga tio år.

Den taxa som gäller vid avgiftsskyldighetens inträde avgör avgiftens storlek. Även om kommunens avgiftsdebitering dröjer och taxan hinner ändras innan debitering sker ska således den ”gamla” taxan tillämpas.

Om en fastighet ingår i verksamhetsområdet till vilket ett antal vattentjänster är knutna och huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt som också har blivit förmedlad, är fastighetsägaren skyldig att betala anslutningsavgifter, och andra avgifter enligt taxa, om inte fastighetsägaren kan tillgodose sitt behov bättre genom sin egen anläggning. Detta har prövats ett antal gånger av Statens VA-nämnd och det har hittills inte funnits någon enskild spillvattenanläggning som har ansetts bättre än den allmänna anläggningen. När det gäller vatten ser rättspraxis lite annorlunda ut då det inte är helt ovanligt att fastighetsägare med egna vattenkällor faktiskt har ett bättre vatten än vad huvudmannen har. Fastighetsägaren får då bevisa detta genom att visa resultat från vattenprover samt visa att det är god tillgång på vattnet i vattenkällan. Kan fastighetsägaren visa detta kan huvudmannen inte kräva några avgifter för den vattentjänsten. Det samma gäller dagvatten. Det kan finnas enstaka fastigheter som på grund av fastighetens läge eller andra förutsättningar kan tillgodose sitt behov av dagvattenavledning bättre genom att exempelvis släppa sitt dagvatten till ett närliggande vattendrag eller liknande. 

Fastigheten skall vara belägen inom den allmänna VA-anläggningens verksamhetsområde, behöva vatten och/eller avlopp och behovet kan inte med större fördel tillgodoses på annat sätt, huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt eller ordnat anordning och underrättat fastighetsägaren därom.

En fastighet som ligger inom ett verksamhetsområde där vissa vattentjänster ingår, kan inte säga upp sitt abonnemang eftersom avgiftsskyldigheten är kopplad till att kommunfullmäktige har gjort en bedömning att fastigheten har ett långsiktigt behov av vissa vattentjänster oavsett vad nuvarande ägare anser sig ha behov av. Fastighetsägaren kan begära att vattnet stängs av och att vattenmätaren tas ned p.g.a. att huset ska kallställas eller liknande, men avgiftsskyldigheten kvarstår.

Dagvattenavledning från fastighetsmark (Df) kan tas ut där förbindelsepunkt är upprättad och förmedlad i de fall de sker via en servisledning. Har huvudmannen ordnat med avledning av dagvatten från fastigheter utan att lägga en servis till fastigheten, genom något lokalt omhändertagande av dagvatten utanför fastigheten, och fastighetsägaren är informerad om detta, så får en avgift tas ut för detta. Avgiften är samma oberoende av den tekniska lösningen.

Dagvattenavledning från allmän platsmark, exempelvis gator, torg och parker, får tas ut av fastighetsägarna och allmän platsmarkhållarna, som har nytta av avvattningen, när anläggning är på plats och huvudmannen har meddelat att dagvattnet omhändertas genom den allmänna anläggningen. Det behöver inte finnas exempelvis rännstensbrunnar i alla gator för att fastighetsägarna eller allmän platsmarkhållaren, ska vara avgiftsskyldig. Om området, torget eller parken i stort avvattnas via den allmänna anläggningen, så kan huvudmannen kräva avgifter.

Om det kan konstateras att fastigheten har behov av dagvattentjänsten så kan man gå vidare till frågan om huruvida fastighetsägaren genom egen anordning kan tillgodose behovet på ett bättre sätt och därmed slippa avgiftsskyldighet. Nu övergår bevisbördan på fastighetsägaren som genom lämplig utredning har att visa att fördelarna med den egna anläggningen överträffar den allmännas VA-lösning. Om det, på grund av exempelvis förtätning eller allmänna förhållanden, finns problem med översvämningar eller högt grundvatten är det inte säkert att fastighetens egna stenkistor eller möjlighet till infiltration anses tillgodose behovet av avledning på bästa sätt. Enligt praxis har avledning till stenkista bedömts ha en negativ inverkan på vattenförhållandena i området. Det har konstaterats att, även om vattnet från mark- och takytor kan förväntas infiltreras, så påverkas grundvattennivån och därmed också indirekt belastningen på dagvattenledningen. I ett fall där en pump krävdes för bortledande via den allmänna anläggningen hävdade fastighetsägaren att detta varken var det bästa eller miljövänligaste sättet för dagvattenhantering. Domstolen tyckte att fastighetsägarna därmed hade visat att deras egen lösning hade sådana kvaliteter att omhändertagandet av tak- och dränvatten med större fördel kunde tillämpas.

Obebyggda fastigheters avgiftsskyldighet kan bedömas som om de vore bebyggda enligt detaljplanen, det är således kopplat till vad fastigheten ska användas till. Det är då också viktigt att det tydligt står i taxan att den gäller obebyggda fastigheter också. Om en obebyggd fastighet inom detaljplan, avsedd för bebyggelse, används till något annat under tiden innan den bebyggs så kan huvudmannen ändå ta betalt som om den vore bebyggd. Finns det inga bestämmelser om obebyggda fastigheter i taxan, så bör det vara fullt möjligt att se fastigheten som anlagd, och koppla nyttan av den allmänna anläggningen till annan fastighet. Problem kan dock uppstå den dagen fastigheten bebyggs och det då blir en annan koppling av nyttan.