Kommunens skyldigheter

För att kommunen ska bli skyldig att ordna allmänna vattentjänster krävs att det behöver ordnas vattentjänster i ett "större sammanhang" med hänsyn till lagens skyddsintressen. Skyddsintressena i vattentjänstlagen är dels skyddet för människors hälsa, dels skyddet för miljön.

Skydd av hälsa och miljö

Tidigare var endast skyddet för människors hälsa av betydelse när det inrättades en allmän VA-anläggning. Det är först i och med den nuvarande vattentjänstlagen som skyddet för miljön har blivit ett skyddsintresse. Skyddet för miljön kan därmed numera utgöra skäl för kommunens ansvar att ordna en allmän VA-anläggning. Miljöhänsynen medför att bostadsbebyggelse i större utsträckning kommer att försörjas med allmänna vattentjänster. Miljöhänsynen bör också få betydelse för utbyggnaden av allmänna dagvattenanläggningar.

Hushållsändamål

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att syftet med vattentjänstlagen är att skydda är människors hälsa och miljön – inte att tillgodose exempelvis industriella anläggningars behov av vattentjänster. Huvudmannen är inte skyldig att tillhandahålla andra tjänster än de som behövs för hushållsändamål. Industrins behov av vattentjänster ska tillgodoses genom industrins egen försorg eller efter särskilt åtagande av huvudmannen.

Ytterligare en förutsättning för kommunens utbyggnadsskyldighet är att VA-frågorna ska ordnas i ett större sammanhang. Enligt förarbetena till lagen har 20-30 anslutna fastigheter ansetts utgöra ett riktvärde. Om bebyggelsen ligger så samlad att sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande kan det räcka med färre fastigheter. Även enstaka fastigheter som har ett planmässigt eller annat samband med en allmän VA-anläggning kan tas med i verksamhetsområdet. Enligt praxis har skyddet för hälsa och miljö i vissa fall inneburit att även färre fastigheter har ansetts vara ett större sammanhang.

En allmän VA-anläggnings verksamhetsområde är det område inom vilket vattenförsörjning och avlopp (spillvatten och dagvatten) har ordnats eller ska ordnas genom anläggningen. Kommunen ska fastställa verksamhetsområdet med dess gränser. 

Ett verksamhetsområde kan vara begränsat till att bara gälla för en viss eller vissa vattentjänster. Det kan alltså finnas olika verksamhetsområden för en och samma allmänna VA-anläggnings anordningar för vattenförsörjning, spillvattenavlopp och dagvattenavlopp. Fastighetsägarna är avgiftskyldiga för den vattentjänst inom vilkens verksamhetsområde fastigheten ligger. VA-huvudmannen
är enbart skyldig att ordna med den vattentjänst eller de vattentjänster som verksamhetsområdet avser.

Det är endast inom verksamhetsområdet som vattentjänstlagen, ABVA och VA-taxa gäller. Utanför verksamhetsområdet finns inga skyldigheter eller rättigheter enligt vattentjänstlagen varken för VA-huvudmannen eller fastighetsägaren. Om en VA-anslutning ändå genomförs till den allmänna VA-anläggningen, så regleras detta genom avtal mellan VA-huvudmannen och fastighetsägaren.

Informationen om vad som enligt kommunens beslut gäller för de olika verksamhetsområdena bör finnas
samlad hos kommunen på ett sådant sätt att myndigheter, fastighetsägare och andra har möjlighet att enkelt få reda på det aktuella läget. Det finns inte längre någon skyldighet att informera länsstyrelsen om verksamhetsområdet.

Den kommunala skyldigheten enligt 6 § vattentjänstlagen kan inte ges eller delegeras bort till huvudmannen för den allmänna anläggningen, om den är annan än kommunen.

Detta kan ha viss betydelse om huvudmannaskapet ligger hos en annan juridisk person, t ex ett kommunalt bolag. Förhållandet förutsätter att det finns en överskommelse mellan kommunen och huvudmannen rörande etablerande av nya verksamhetsområden eller utökning av befintliga. Om huvudmannen mot all förmodan nekar så måste kommunen själv ta på sig huvudmannaskapet. 

Det är endast kommun, kommunalt bolag eller kommunalförbund som kan äga och därmed vara huvudman för en allmän VA-anläggning. Möjligheten för annan än kommun att söka allmänförklaring hos länsstyrelsen är numera borttagen ur vattentjänstlagstiftningen. 

Om kommunen eller kommunerna inte äger den allmänna VA-anläggningen så ska den/de på annat sätt ha ett rättsligt bestämmande inflytande över den, t ex majoriteten av beslutsmakten i ett kommunalt bolag.

Kommunen kan besluta att överföra huvudmannaskapet till t ex ett kommunalt bolag över vilket kommunen har bestämmande inflytande. 

Kommunen bibehåller alltid makten att besluta om beräkningsgrunderna för VA-taxa, verksamhetsområde och ABVA, oavsett samverkansform (gäller även kommunalförbund). Vid alla former av samverkan mellan kommuner är VA-anläggningen en egen allmän VA-anläggning i varje kommun, oavsett om huvudmannen är gemensam. 

När det gäller behov av vatten och spillvatten så anses alla fastigheter där människor bor eller vistas ha behov av en vatten- och spillvattenlösning. Det finns därför ingen anledning i att utreda behovet ytterligare. När det gäller dagvatten krävs en grundligare utredning för att bestämma fastigheten/områdets behov. I princip består kommunens arbete i att utreda om en fastighet eller grupp av fastigheter utgör ett större sammanhang. Grundprincipen, vilken bl.a. är omnämnd i propositionen till vattentjänstlagen, är att 20-30 närliggande fastigheter utgör ett större sammanhang. Det kan dock vara färre beroende på hur nära fastigheten eller gruppen av fastigheter ligger ett annat större sammanhang. Är det tillräckligt nära kan de anses ingå i samma större sammanhang. När det gäller att inrätta verksamhetsområde för miljöns skull kan så få fastigheter som 10 fastigheter, enligt praxis, utgöra ett eget större sammanhang där närheten till andra fastigheter inte spelar någon roll.

Nej, inte så länge det finns behov av den i ett större sammanhang och en avveckling skulle anses vara oförenligt med hänsyn till hälsoskyddet och skyddet för miljön.

Men det finns numera viss möjlighet till att inskränka ett verksamhetsområde enligt 9 § vattentjänstlagen. En sådan inskränkning är mycket ovanlig men kan enligt vattentjänstlagen ske t ex om en utbyggnad inte redan skett och inte heller begärts. I det fall utbyggnad har skett men området med tiden blivit avbefolkat och fastighetens behov kan ordnas på annat sätt kan inskränkning också ske. Huvudmannen kan dock bli ersättningsskyldig för eventuell skada som inskränkningen medför. 

Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av ABVA eller taxa.

Ja, om fastigheterna i en gemensamhetsanläggning ingår i ett större sammanhang ska hela gemensamhetsanläggningen tas med i verksamhetsområdet. De får behålla sitt nät och de får en gemensam förbindelsepunkt. Har de enskilda vatten- och spillvattenverk så kan kommunen välja om de vill expropriera dessa istället för att dra fram allmänna ledningar. I annat fall kan verken anses vara onyttigblivna för vilket/vilka eventuellt ska utgå skälig ersättning. Finns inga verk ska alltså bara gemensamhetsanläggningens distributionsnät ges en gemensam inkoppling (vilket de troligtvis redan har men har varit belägen utanför verksamhetsområdet).

En lista på alla fastigheter som ingår med uppgifter om vilka vattentjänster som varje fastighet ska anslutas till ska bifogas beslutet. En del kommuner vill åskådliggöra listan med en karta där fastigheterna är inritade. Det viktiga är dock listan eftersom varje fastighetsägare som omfattas av beslutet måste kunna läsa ut att just deras fastighet omfattas av beslutet. När det finns flera skiften på en fastighet eller när byggnader på arrenderad mark ska anslutas kan det vara viktigt att visa på en karta vilket skifte som beslutet avser eller hur stor del av kringliggande mark som ingår i arrendet.

Det finns ingen paragraf eller föreskrifter som ger kommunen en sådan skyldighet men frågan kan trots det inte ges något solklart svar. Frågan om kommunens skyldighet att bygga ut VA-nätet har behandlats i vattentjänstlagens förarbeten och i domstolarnas praxis och svaret beror mycket på de specifika omständigheterna. Generellt föreligger en sådan skyldighet sällan när det endast rör sig om en enstaka fastighet.

Enligt vattentjänstlagen 6 § är kommunen skyldig att utvidga verksamhetsområdet om behövs ”med hänsyn till människor hälsa eller miljön” och om det rör sig om ”ett större sammanhang”. Viss ledning kan hämtas av departementschefens uttalande i prop. 1955:121 (sid 61). Han säger där att ett antal av 20-30 anslutna fastigheter kan tänkas utgöra ett antagbart minimum, som dock bör kunna minskas, om bebyggelsen ligger så samlad, att sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande. Därmed avses det minsta underlag som behövs för en allmän va-anläggning.

Om det endast rör sig om en enda fastighet är det tveksamt om kommunen kan åläggas att utvidga verksamhetsområdet. Det finns dock exempel på rättsfall (se regeringsrättens avgöranden RÅ 1971 not S 54 och RÅ 1967 not I 64) där till och med enstaka fastigheter i närheten av ett befintligt verksamhetsområde ansetts planmässigt och i övrigt ha ett så nära samband med bebyggelsen inom verksamhetsområdet att fastigheternas VA-frågor skulle lösas i det större sammanhanget med den senare bebyggelsen.

Sammanfattningsvis finns ingen regel som ger en enstaka fastighet rätt till allmänt VA endast pga att den ligger nära ett verksamhetsområde. En djupare bedömning får dock göras med hänsyn till de enskilda förutsättningarna.