Anläggningstaxejuridik - Svenskt Vatten Hoppa till huvudinnehåll

Anläggningstaxejuridik

Grundregeln för avgiftskyldighet är att fastigheten ligger inom verksamhetsområdet och har ett behov av vattentjänst som inte kan tillgodoses på bättre sätt än genom anslutning till den allmänna anläggningen. Dessa tre kriterier framgår av 24 § i vattentjänstlagen. Fastighetens behov av VA-tjänster ska bedömas objektivt och utifrån ett långsiktigt perspektiv. Det är alltså inte den nuvarande fastighetsägarens egen uppfattning om behovet eller det nuvarande användningssättet som är avgörande.

Har man enligt 24 § konstaterat att avgiftsskyldighet föreligger kan man gå vidare till 31 § vattentjänstlagen i vilken det står att ”avgifterna ska bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist”. Bestämmelsens ordalydelse uttrycker en slags likabehandlingsprincip (den sociala kostnadsfördelningsprincipen). För att avgöra om ett kostnadsuttag är skäligt och rättvist får man titta på vad fastigheten får för nytta av att anslutas till den allmänna VA-anläggningen. Huvudprincipen är att två fastigheter av samma storlek och med samma användningsområde ska betala lika stora avgifter.

Lagstiftaren har genom ovanstående principer lämnat ett stort utrymme för politiker, VA-huvudmän och domstol att tolka vad som kan klassas som skäligt och rättvist. Eftersom vattentjänstlagen lämnat detta tolkningsutrymme finns det många gråzoner. Alla frågor och situationer har ännu inte prövats av domstol. Även i de fall då domstolen har prövat ett fall kan frågetecken kvarstå, men det är likväl från rättspraxis som vägledning får hämtas. Ytterligare information finns i fördjupningstexten.