Särtaxa
Principen för avgiftssättning i anläggningstaxan bygger på en tolkning av 31 § Vattentjänstlagen om fördelning ”enligt vad som är skäligt och rättvist” mellan fastigheterna inom VA-kollektivet. Det finns också bestämmelser om att nyttoprincipen kan - och ska - frångås om kostnaden för viss eller vissa fastigheter på grund av särförhållande i beaktansvärd omfattning avviker från det normala. Detta kallas för särtaxa och tillämpas huvudsakligen för anläggningsavgifter men kan även tillämpas för brukningsavgifter.
Det är kommunen som har bevisbördan för att den har rätt att påföra fastighet annan avgift än vad som gäller för övriga fastigheter inom verksamhetsområdet. Principen om särtaxa gäller både om kostnaden är väsentligt lägre eller väsentligt högre än genomsnittlig kostnad. Som vägledning kan gränsen för när särtaxa kan bli aktuellt i ett område anges till ca 30 % skillnad i kostnad för VA-utbyggnad jämfört med genomsnittet inom kommunen. Den gränsen är inte prövad i rättspraxis men vi vet att det ligger mellan 15 och 50 % vilket är prövat.
Bedömning om det finns grund för särtaxa har i vägledande domslut utgått från vad anläggningstaxan har för grund. Detta gäller både vilka kostnader för investeringar som ska täckas av anläggningsavgiften och vilken täckningsgrad den har i det ”normala” fallet. Att det ”normala” fallet också varierar måste godtas och bedömas.
Det är viktigt att påpeka att samma principer för kostnadstäckning gäller vid särtaxa som normaltaxa.
Exempel
Om den beräknade genomsnittskostnaden är 200 000 kr för ett omvandlingsområde men endast 150 000 kr i snitt i kommunen så kan – om detta kan visas och övriga villkor är uppfyllda – en särtaxa tillämpas. Om normalavgiften enligt taxa är 100 000 kr (dvs 2/3 av normalkostnaden för anslutning till VA) kan dock inte särtaxan sättas till 200 000 kr utan 2/3 av detta, 133 000 kr.
Vidare måste man kunna påvisa att de ökade kostnaderna beror av särförhållanden som topografi etc.
Att man vid tidigare utbyggnad inte tagit ut särtaxa är inte ett skäl att inte besluta om en ny när kriterierna är uppfyllda (HD 1993-12-06, DT 727 som gällde överklagande på BVa 29 från 1989, BVa 4 från 2012).