Att identifiera komponenter och komponentgrupper

Som tidigare nämnts är svensk redovisningsnormering principbaserad, varför det inte finns någon direkt vägledning om vad som kan räknas som betydande komponent och hur man ska bedöma en lämplig detaljeringsnivå på antalet komponenter.

Huvudprincipen torde vara att komponentens anskaffningsvärde skall varabetydande i förhållande till hela anläggningens anskaffningsvärde.

SKL (2014, s. 34) anger i sin skrift att betydande komponent kan vara någonstans mellan 5 till 10 % av totala anskaffningsvärdet. Att utgå från procent ger en relativ indelning i komponenter, men det är också rimligt att fundera över komponenternas storlek i nominella termer. Det är naturligtvis stor skillnad på ett va-verk med ett anskaffningsvärde på 200 mkr där 10 % är lika med 20 mkr och en pumpstation med ett anskaffningsvärde på 2 mkr där 10 % är 200 tkr.

I praxis inom VA-branschen finns det exempel på komponentindelning för komponenter/komponentgrupper som utgör 1-5% av anskaffningsvärdet. Detta kan vara rimligt då det kan handla om väsentliga belopp på stora objekt. Men det accentuerar också frågan om att ta ställning till värden för komponenter i nominella termer. På detta område finns det exempel på tillämpning på mellan 50 tkr till 500 tkr. Detta är en fråga som varje huvudman måste ta ställning till och dokumentera. SKL anger i sin skrift om komponentavskrivningar att det också rimligt att ”påverkan på resultatet vid utbyte av komponent tillmäts stor vikt” (SKL, 2014, s. 34) vilket också ger en möjlighet till viss anpassning till verksamhetens storlek.

Utöver betydande del av anskaffningsvärdet skall komponenten också haväsentligt kortare nyttjandeperiod i förhållande till den betydande komponent som har längst nyttjandeperiod (exempelvis stommen på anläggningen). Det går naturligen inte ha exakta år som kriterier, då det är skillnad på en anläggning som förväntas användas i 20 år och en annan som bedöms användas i 70 år. I de komponentmodeller som ingått i denna studie har anläggningar (t.ex vattenverk, avloppsreningsverk, pumpstationer) med långa nyttjandeperioder (”stommen”) på 50 år eller längre börjat med nästa grupp av komponenter kring 30 till 40 år i nyttjandeperiod. Detta indikerar en praxis att skillnaden är åtminstone 10 år jämfört med komponenten (”stommen”) med längst nyttjandeperiod. Ju kortare nyttjandeperioderna för komponenterna blir ju finmaskigare blir intervallerna (t.ex. 5-års). 

Det är viktigt att definiera riktlinjer för komponenter i termer av andel och nominella belopp, men man får samtidigt inte glömma att analysera om anläggningsdelen är lämplig som komponent i förhållande till delens karaktär och funktion.

Underhållsplanen

Underhållsplanen är central vid komponentredovisningen. Vid utveckling av komponentredovisning är det av största vikt att samordning sker med underhållsplanen. Det är ju i underhållsplanen som komponentutbyten planeras! Underhållsplanen kan ge information om

• vilka delar som byts periodiskt och uppgår till väsentliga belopp (dvs. vilka är komponenterna) 
• hur långt det är mellan utbyten (dvs. komponenternas nyttjandeperioder) 
• identifiera förändringar i anläggningen (tex. avseende nyttjandeperioder)