Rättvisa och skälighet: Hur bör kostnaderna för VA fördelas

De kommunala vatten- och avloppspriset, den så kallade VA-taxan, är en avgift som beräknas på vilka utgifter som finns för anslutning, bruk och anläggning. Eftersom självkostnadsprincipen tillämpas får ingen avgift utöver det som täcker kostnaden tas ut vilket gör att kommunen inte kan använda VA-taxan för att finansiera annan verksamhet. Utöver självkostnadsprincipen används principen ”skälig och rättvis fördelning” när VA-taxan beräknas. Denna ska skapa en rättvis kostnadsfördelning inom en generation (mellan existerande grupper och individer) och mellan generationer (mellan existerande och icke-existerande grupper och individer). Fördelningen av kostnaden (eller mer generellt bördan) inom en generation handlar om att fördela anslutningsavgifter, bruk och kostnad för existerande anläggningar samt anläggningar som under den existerande generationen uppförs. En rättvis fördelning mellan generationer har istället att göra med vilken kostnad som ska belasta dagens generation och vilken som ska belasta framtida generationer. Kostnader som här kan påföras framtida generationer är till exempel uppförandet av infrastruktur som kommer att användas av framtida generationer vilka är till exempel rör och anläggningar av olika slag. Det finns en rad olika sätt att fördela kostnaden på inom en generation och mellan generationer och det finns en rad olika rättvisebaserade skäl som talar för och emot dessa möjliga fördelningar. Syftet med detta projekt är att undersöka hur principen rättvisa och skälighet mer precist ska förstås när den ligger till grund för den kommunala VA-taxan. Vilka är de olika rättvisebaserade skäl som talar för och emot olika sätt att fördela kostnaderna på? För att undersöka detta kommer studien att genomföras med hjälp av intervjuer, dokumentanalys samt tillämpandet av rättviseteori och argumentationsanalys på det givna materialet. Slutsatserna kommer bland annat att beskrivas i en SVU-rapport.