Avgifternas storlek och grunderna för hur de beräknas (30–34 §§)

VA-avgifter delas in i anläggningsavgifter och brukningsavgifter, där den förstnämnda täcker kostnader för att ordna en allmän va-anläggning, och den sistnämnda täcker kostnader för bland annat drift och underhåll. Avgifterna ska baseras på nödvändiga kostnader och fördelas skäligt och rättvist mellan fastighetsägarna. I vissa fall kan avgifterna differentieras genom särtaxa eller säsongstaxa.

Avgifter får bestämmas som anläggningsavgifter och brukningsavgifter. Anläggningsavgift är en engångsavgift som ska täcka kostnaden för att ordna en allmän VA-anläggning och brukningsavgift är en periodisk avgift som ska täcka drift- och underhållskostnader och andra kostnader som inte täcks av anläggningsavgiften (2 och 29 §§).
 
Avgifterna får totalt sett, för hela avgiftskollektivet, inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva VA-anläggningen (30 §). I praxis har framhållits att kostnaderna ska vara direkt knutna till den allmänna anläggningens anskaffning eller drift eller annars ha ett starkt naturligt samband med VA-verksamheten. Dessutom ska de i princip också vara nödvändiga i den meningen att de framstår som motiverade av en normalt fackmannamässigt och rationellt driven verksamhet som kapacitetsmässigt och i övrigt är väl avpassad för sitt ändamål. Exempel på nödvändiga kostnader är direkta drift- och underhållskostnader, personalkostnader, el, materialkostnader, ledningar, pumpar och kemikalier.

Det finns möjlighet att sätta undan en del av avgiftsmedlen till en investeringsfond, vilket är ett avsteg från den huvudregel om tre år som annars gäller för utjämning av över- och underskott i verksamheten. Flera krav måste vara uppfyllda för att kunna använda sig av en investeringsfond, bland annat måste det vara fråga om en nyinvestering - inte reinvestering. Investeringen ska också komma hela kollektivet till godo. Några exempel är nya reningssteg i reningsverk eller reservvatten.  
 
Avgifterna ska bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist (31 §). Två lika stora fastigheter med samma vattentjänster och lika många bostadsenheter ska betala lika stor avgift oavsett var i kommunen fastigheterna är belägna. Ett undantag från den regeln är så kallad särtaxa, där fastigheterna i stället ska betala efter den faktiska kostnad de medför. När kostnaderna för att förse fastigheter i ett område med vattentjänster avviker beaktansvärt och det beror på särskilda omständigheter så ska det beslutas om en särskild taxa för dem. Kostnaderna kan avvika både uppåt och neråt och det bör vara minst 20 procents skillnad mot normal genomsnittlig utbyggnadskostnad.  

Avgifter för allmän platsmark ska fördelas mellan fastighetsägarna och allmän platsmarkhållare enligt vad som är skäligt med hänsyn till den berörda allmänna platsmarkens omfattning och fastighetsägarnas nytta av vattentjänsten. Avgifter för bortledande av dagvatten från allmän platsmark får inte överskrida kostnaderna för den vattentjänsten. 
 
Det finns även möjlighet för en kommun att besluta om säsongstaxa där avgiften är högre under en viss mindre del av året än den andra delen. Det innebär att brukningsavgifter för en sådan tid får bestämmas på beräkningsgrunder som innebär högre avgifter än under huvuddelen av året (33 §). Säsongstaxa kan passa kommuner som har en betydligt större befolkning sommar eller vinter. Det är dock viktigt att avläsning sker innan och efter säsongen börjar, vilket kan göra det svårt för kommuner som inte har möjlighet att samla in stora mängder mätvärden på kort tid. 
 
Avgifternas belopp ska vara bestämda i en taxa (34 §). Det som är bestämt i taxan är rättsligt bindande och måste följas. Det finns ingen möjlighet för vare sig tjänstepersoner eller fastighetsägare att bestämma något i strid med taxans föreskrifter.