Hoppa till huvudinnehåll

Anläggningstaxans konstruktion

I Svenskt Vattens publikation P96 finns ett basförslag för anläggningstaxa som bygger på fyra avgiftsparametrar: servisavgift, förbindelsepunktavgift, lägenhetsavgift och tomtyteavgift.

Servisavgiften avses vara en ren kostnadsparameter och vara kalkylerad för att täcka medelkostnaden för en uppsättning servisledningar vatten (V), spill (S) och dagvatten (D) av vanligen förekommande längd och dimension fram till fastighetens Förbindelsepunkt (FP).

Förbindelsepunktavgiften ska ses som en nyttoavgift. Abonnenten betalar för nyttan av att få tillgång till det allmänna nätet och de allmänna anläggningarna.

Lägenhetsavgift är en utpräglad nyttorelaterad avgiftsparameter för bostadsfastigheter, där antalet lägenheter anses utgöra ett direkt mått på hur stor nytta fastigheten har av tillgången till huvudmannens tjänster. För annan typ av fastighet, exempelvis industrifastighet, anses lägenhetsparametern inte vara en parameter som är administrativt hanterbar. För dessa fastigheter kan det ibland vara svårt att avgöra vad som anses vara byggnadsyta samt att det i större utsträckning sker om- och tillbyggnader av industrifastigheter än av bostadsfastigheter vilket i så fall kräver nya och ändrade debiteringar.

Tomtyteavgiften är i huvudsak en kostnadsrelaterad avgiftsparameter eftersom huvudmannens kostnader ökar med ökande tomtstorlek. Huvudmannen ska här erhålla ett bidrag till utbyggnad av det lokala nätet. Ur perspektivet möjlighet till större byggnadsyta samt kopplingen till dagvattenmängd kan parametern ses som nyttorelaterad. En bostadsfastighets nytta av huvudmannens tjänster anses dock inte öka proportionellt med tomtens storlek. För att skillnaden inte skall bli alltför stor mellan fastigheter med liten respektive stor tomtstorlek finns det därför begränsningsregler för tomtyteavgiften. Den får inte överstiga summan av de övriga avgifterna (servisavgift, förbindelsepunkt och lägenhetsavgift).

Vidare kan en grundavgift tas ut för bortledande av dagvatten från fastigheten, Df, om bortledande sker utan att förbindelsepunkt upprättats. I detta fall tas inte någon servisavgift ut för Df och förbindelsepunktavgiften reduceras.

I P96 anges även två alternativa förslag till utformning av anläggningsavgifter.

Alternativförslag A1 är samma som basförslaget förutom att servisavgift och FP-avgift sammanförs till en enda parameter benämnd förbindelsepunktavgift. Fördelen är att det blir färre parametrar att hantera och att abonnenten torde ha lättare att förstå taxekonstruktionen. Däremot försvinner den rena kostnadsrelaterade servisavgiften vilket kan göra det svårare att härleda samband mellan avgift och kostnader.

Alternativförslag A2 är en mycket förenklad variant med endast två parametrar, FP-avgift och lägenhetsavgift. Det är därför en starkt nyttorelaterad taxekonstruktion. Den enkla konstruktionen gör att det är svårare att differentiera avgiftsutfallet utifrån fastighets beskaffenhet. För att skapa skillnad mellan avgiftsuttagen för småhus och flerbostadshus måste lägenhetsavgiften för den första eller de första lägenheterna väljas relativt hög. Alternativförslag II är mest lämpad i kommuner där bebyggelsestrukturen inte är alltför varierad.