Hoppa till huvudinnehåll

Välfungerande brunn var inte tillräckligt för att slippa betala va-avgift

I en dom från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) bedömdes en fastighetsägare på Öland vara skyldig att betala avgifter för dricksvattenförsörjning genom allmän va-anläggning trots att fastigheten hade en välfungerande brunn. Detta med hänsyn till områdets låga grundvattennivåer och behov av skydd för miljön. Att lösa dricksvattenfrågan med en allmän va-anläggning kan förhindra eller åtminstone väsentligt motverka påtagliga olägenheter för miljön och tillgodoser intresset av god hushållning med naturresurser, ansåg MÖD.

I 6 § vattentjänstlagen (2006:412) (LAV) anges när kommunen är skyldig att ordna verksamhetsområde och ordna en allmänna va-anläggning, då det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse. Enligt 24 § LAV ska fastighetsägare inom verksamhetsområdet betala avgifter för allmän va-anläggning om behovet inte kan tillgodoses bättre på ett annat sätt. Vid bedömning av behovet ska särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser. Avgiftsskyldigheten uppkommer när huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt för fastighetens anslutning och meddelat fastighetsägaren om dess läge enligt 25 § LAV.

I den aktuella domen hade en kommun på Öland bestämt verksamhetsområde för dricksvatten, va-huvudmannen hade byggt ut allmän va-anläggning, meddelat förbindelsepunktens läge samt krävt avgift för dricksvattenförsörjning från fastighetsägare, enligt LAV. En fastighetsägare menade att denne inte hade någon skyldighet att betala avgifter då vattnet i den egna brunnen var av god kvalitet, fanns i tillräcklig mängd och hade använts för dricksvattenuttag sedan 60-talet. Det fanns inte något behov av en allmän va-anläggning för att skydda människors hälsa eller miljön. Enligt fastighetsägaren ger egen brunn också en överlägset bättre hushållning med naturresurser och en anslutning till den kommunala anläggningen skulle dessutom vara mycket kostsam. Målet togs upp i Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt (MMD).

MMD framhöll att gällande tillgången på dricksvatten så talar förhållandena på Öland för att dricksvattenfrågan ska lösas kollektivt, dvs med en allmän va-anläggning finansierad av va-kollektivet, för vissa områden på ön. Dricksvattnet i den aktuella fastighetsägarens brunn bedömdes dock vara av god kvalitet och brunnen skulle kunna användas på längre sikt utan problem med bristande vattentillgång. Dessutom bedömdes användning av den egna brunnen vara klart billigare än anslutning till det kommunala va-nätet. Att utta dricksvatten med godtagbar kvalitet och kvantitet från egen brunn bedömdes vara god hushållning med naturresurser. Mark- och miljödomstolen kom fram till att fastighetens behov av dricksvattentjänster kan tillgodoses bättre genom den egna brunnen än av den allmänna va-anläggningen. Vid bedömningen beaktades särskilt den ekonomiska aspekten. Fastighetsägaren bedömdes därför inte ha någon skyldighet att betala va-avgift.

Va-huvudmannen överklagade domen till MÖD och framhöll att vattenförhållandena på Öland gör att det föreligger en stark presumtion för att kollektiva lösningar är bättre än enskilda. I detta fall skulle nyttjandet av egen brunn göra att grundvattennivån i området minskar ytterligare. Därför menade va-huvudmannen att det ska bedömas finnas ett behov av att fastigheten ansluts till den allmänna anläggningen.

MÖD dömde enligt va-huvudmannens linje och fann att det är utrett att förhållandena på Öland med hänsyn till de låga grundvattennivåerna är sådana att det finns ett sådant behov av skydd för miljön som avses i LAV. Det kan förväntas att en kollektiv lösning av dricksvattenfrågan kommer att förhindra eller åtminstone väsentligt motverka påtagliga olägenheter för miljön. Fastighetsägaren har inte visat att fastighetens behov skulle lösas på bättre sätt genom dennes egna brunn. Ett fortsatt uttag av vatten genom den egna brunnen skulle kunna påverka det närliggande grundvattenmagasinet på ett sätt som inte kan anses tillgodose intresset av god hushållning med naturresurser. MÖD ansåg därför att fastighetsägaren i enlighet med 24 § LAV var skyldig att betala avgift för den allmänna va-anläggningen till va-huvudmannen.

Kommentar

I detta mål har MMD och MÖD gjort olika bedömningar av vad som kan anses tillgodose intresset av god hushållning med naturresurser och MÖD:s resonemang är intressant för kommuners vidare tillämpning av LAV. Låga grundvattennivåer är något som rapporteras om alltmer och som VA-organisationer och andra samhällsplanerande aktörer behöver ha i åtanke, också med tanke på klimatförändringar.

För kommuner ger detta mål en fingervisning om hur man bedömer rekvisitet att tillgodose intresset av god hushållning med naturresurser och när det kan anses finnas behov av allmänt va, enligt LAV. I varje enskilt fall får bedömningen sedan göras om det är mest lämpligt att lösa vattenförsörjningen med allmän va-anläggning eller om privata lösningar kan godtas.

Svenskt Vatten har i flera liknande mål uppmärksammat att fastighetsägare inte har blivit avgiftsskyldiga när de haft en välfungerande, egen brunn. Detta avgörande kan öppna upp för nya bedömningar av vad som kan anses vara att tillgodose fastighetens behov av vattenförsörjning bättre än den allmänna anläggningen, vilket krävs för att inte bli avgiftsskyldig.

Målet har målnummer M 4976-19 och avgjordes den 17 augusti 2020