Hoppa till huvudinnehåll

Krav på undersökning bedömdes inte proportionerligt

Målet som nådde mark- och miljööverdomstolen för avgörande den 30 december 2021 handlade om vilka krav en miljönämnd kan ställa för att komma till rätta med förmodade kvicksilverföroreningar (amalgam) i avloppsledningar från tandläkarkliniker.

Miljönämnden i Malmö kommun hade förelagt tandläkarföretaget Praktikertjänst AB att utreda förekomst av kvicksilverföroreningar i rörledningar från fyra tandläkarklinikers lokaler fram till den kommunala anslutningspunkten. Nämnden menade att det kan förmodas att det finns föroreningar i form av kvicksilver i ledningarna och dessa behöver undersökas och saneras, som ett undersökningsföreläggande enligt 10 kap. miljöbalken (MB) eller 26 kap. MB.

Föreläggandet överklagades av Praktikertjänst till Länsstyrelsen Skåne och Praktikertjänst skickade i stället in anmälningar om att sanera alternativt byta ut förorenade avloppsrör, i enlighet med 28 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. De ledningar som enligt anmälan skulle saneras var klinikernas ledningar fram till fastighetens huvudstam och alltså inte ända fram till anslutningspunkten. Detta menade miljönämnden inte skulle vara tillräckligt för att åstadkomma det som åsyftats med föreläggandena.

Länsstyrelsens bedömning blev att det fanns risk att de förelagda utredningarna inte skulle ge nog underlag och att det i förlängningen skulle kunna komma att krävas fler undersökningar, bland annat på grund av de svårigheter som finns med att utreda föroreningar av just kvicksilver. Länsstyrelsen bedömde att föreläggandena gick utöver verksamhetsutövarens undersökningsplikt och ansågs vara mer ingripande än vad som behövdes i detta fall. Föreläggandena skulle därför upphävas. 

Miljönämnden överklagade till mark- och miljödomstolen som dock gick på länsstyrelsens linje och menade att eftersom ledningar kommer att saneras enligt anmälan saknas skäl att kräva en större undersökning enligt föreläggandena. Resultatet av undersökningarna som krävts kan komma att bli svårtolkade på grund av komplexiteten av att mäta kvicksilverföroreningar menade man. Vid en proportionalitetsbedömning behöver nyttan ställas mot kostnaderna och det bedömdes slutligen inte vara proportionerligt att gå vidare med utredningskraven enligt nämndens förelägganden.

Nämnden överklagade domen vidare mark- och miljööverdomstolen. Nämnden menade fortsatt att kvicksilver med största sannolikhet har förorenat avloppsrören under de år som tandläkarverksamheterna pågått men att det är oklart om föroreningarna har stannat i huvudstammarna helt och hållet utan att lagras. Miljönämnden menade att det bör ligga på klinikernas ansvar att ta fram ett underlag som visar om kvicksilver har lagrats i avloppsrören och vidta eventuella saneringsåtgärder för detta. Praktikertjänst menade å sin sida att det saknas grund att basera föreläggandet på 10 kap. MB eftersom nämnden inte har lagt fram något faktiskt underlag som stöd för att det finns föroreningar i ledningarna mellan fasighetens huvudstammar fram till anslutningspunkten. Man menade att föreläggande om utredning av detta inte vore proportionerligt.

För att kunna avgöra målet begärde mark- och miljööverdomstolen ett yttrande från Naturvårdsverket. Domstolen kom slutligen fram till att de anmälningar som inkommit om sanering enligt 28 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och som ska utföras av ledningar i klinikerna fram till huvudstammarna gör att det saknas skäl att kräva en undersökning av just den ledningssträckan i förelägganden. Gällande ledningssträckan från huvudstam till den kommunala anslutningspunkten menade domstolen att enbart en misstanke om kvicksilverföroreningen i detta fall inte räcker som underlag för att verksamhetsutövaren ska genomföra de förelagda undersökningarna enligt 10 kap. MB.

Däremot skulle i ett sådant fall undersökningsförelägganden kunna läggas fram i enlighet med 26 kap. MB. I detta fall bedömdes dock föreläggandena inte vara proportionella och ändamålsenliga. I den här typen av fall är det enligt domstolen, efter hänvisning till Naturvårdsverkets yttrande, mer lämpligt att undersökningar som de nu aktuella sker i flera steg, dvs att tillsynsmyndigheter först gör en kunskapsinhämtning om exempelvis fastighetens VA-ledningar, dokumentation om dem och efter bedömning begär in provsvar enligt viss metodik och beroende på resultatet av sådana undersökningar framställer krav på sanering. 

Svenskt Vattens kommentar:

Detta mål visar på de juridiska svårigheterna att komma till rätta med föroreningar i avloppsledningar enligt miljöbalken. I detta mål hade tillsynsmyndigheten inte framgång med det sätt man hade formulerat förelägganden om undersökning då verksamhetsutövaren själv inkommit med anmälan om sanering av sina ledningar.

I målet omnämns kommunens ABVA enbart kort av miljönämnden, kvicksilver får inte förekomma i ledningar, skriver man. Om en kommun har stora problem med föroreningar som kvicksilver i ledningar skulle man kunna se över hur verktygen i lagen om allmänna vattentjänster och verktygen i miljöbalken kan användas tillsammans. 

Enligt lagen om allmänna vattentjänster har VA-huvudmannen alltid rätt till tillträde till VA-installationer inne på fastigheter inom verksamhetsområdet och har möjlighet att undersöka dessa, till exempel vid misstanke om brott mot reglerna i ABVA. Om en fastighets installation skadar VA-huvudmannens anläggning eller orsakar kostnader, genom exempelvis utsläpp av föroreningar, kan huvudmannen begära skadestånd för detta. 

Målnummer M 5777-20 Dom 2021-12-30