Dom i mål M 13574-19

Kommunen överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen och yrkade på att beslutet skulle upphävas. Kommunen hänvisade till en grundvattenutredning som gjorts av SGU i området och ansåg att det med dagens vattenförbrukningsnivåer inte förelåg någon nämnvärd brist på grundvatten och därmed inte heller någon påtaglig risk för saltvatteninträngningar i brunnarna. Därmed fanns inte någon beaktansvärd risk för människors hälsa eller miljön med avseende på mängden dricksvatten. Kommunen ansåg därför att det inte fanns något behov av att i ett större sammanhang ordna en gemensam lösning för dricksvatten på kvantitativ grund. Inte heller skulle drickskvalitén vara bristfällig som Länsstyrelsen framhållit i sitt beslut. Beträffande avloppsfrågan ansåg kommunen att ytterligare utredning behövdes för att det skulle vara möjligt att göra en bedömning av behovet att ordna avlopp i ett större sammanhang.

Mark- och miljödomstolen upphävde länsstyrelsens beslut och fann i fråga om det är ett större sammanhang som avses i 6 § lagen om allmänna vattentjänster att om enbart antalet fastigheter lades till grund för bedömningen skulle det i och för sig kunna anses vara ett större sammanhang men att boendeformen och karaktären måste enligt domstolen beaktas. Beträffande frågan om hälsomässiga skäl skulle medföra att det rör sig om större sammanhang ansåg domstolen att utredningen visade att varken kvantiteten dricksvatten i förhållande till områdets behov eller kvalitén på dricksvatten var otjänligt och det var därför inte av hälsoskäl motiverat med en va-utbyggnad. Domstolen ansåg inte heller att det i utredningen framkommit att det förväntades att den allmänna va-anläggningen förhindrade eller väsentligen motverkade påtagliga olägenheter för miljön och miljömässiga skäl förelåg således inte heller.

Länsstyrelsen överklagade domen till Mark- och miljööverdomstolen som ändrade mark- och miljödomstolens dom och fastställde länsstyrelsens beslut endast med ändring av tiderna i beslutet för att bestämma verksamhetsområdet och tillgodose behovet av vattentjänsterna.

Gällande frågan om området var att anse som ett större sammanhang i LAV:s mening ansåg Mark- och miljööverdomstolen att antalet fastigheter, därom parterna tvistade, även med utgångspunkt i det lägre antalet fastigheter att det rörde sig om ett större sammanhang i LAV:s mening (minst 118 bebyggda fastigheter varav 13 permanentbostäder, men fanns också uppgifter om 147 bebyggda fastigheter varav 30 permanentbostäder, tätbebyggt område där vissa fastigheter hade fler än en byggnad). Varken byggnadernas storlek eller den omständighet att det fanns fler fritidsbostäder än permanentbostäder i området ledde enligt domstolen till något annat resultat.

På frågan om hänsynen till skyddet för människors hälsa eller miljön motiverade att allmän va-försörjning behövde ordnas gjorde Mark- och miljööverdomstolen även här en annan bedömning än mark- och miljödomstolen och bedömde att det fanns brister kopplade till dricksvattnet i området såväl kvantitativt som kvalitativt sett. Domstolen ansåg att kommunen redan utifrån olägenheterna för människors hälsa som detta kunde förutses leda till därför var skyldig att ordna vattenförsörjning. Vad gäller de miljömässiga skälen har länsstyrelsen hänvisat till områdets markegenskaper och bedömt att det fanns en övergödningsproblematik i vattenområdena med en betydande risk för påverkan från enskilda avlopp. Mark- och miljööverdomstolen instämde i länsstyrelsens slutsats att det även av miljöskäl fanns behov av en allmän va-anläggning i området.