Hoppa till huvudinnehåll

SVU-rapport 2021-02

Nya egna SVU-rapporter informeras om och är tillgängliga endast för medlemmar under de tre första månaderna genom länk som skickas ut i e-post. Efter tre månader blir rapporterna fritt tillgängliga för alla. Medlemmar, företagspartner och icke-medlemmar som anmält sig till SVUs sändlistor får då rapportinformation och länk genom Newsdesk.

Rapportnr: 2021-02
Tyngd
: 4,4 MB
Publicerad: 2021-03-31
Totalt antal sidor: 95
Område: Avlopp & miljö

Titel: Mikroföroreningar i avloppsreningsverk med membranteknik. Jämförelse med konventionellt reningsverk och bedömning av recipientpåverkan
Författare: Katja Närhi, Klara Westling, Sofia Andersson, Christian Baresel, Cajsa Wahlberg

Sökord: Mikroföroreningar, avloppsrening, MBR, rötslam, recipient
Keywords: Micro pollutants, wastewater treatment, MBR, digester sludge, recipient

Sammandrag: Vad händer med olika typer av mikroföroreningar i de olika reningsstegen i ett avloppsreningsverk med membranteknik jämfört med ett konventionellt avloppsreningsverk? Projektets resultat var i stort sett likvärdiga för de två processerna. Riskbedömning för recipienten utanför Henriksdals reningsverk visade att det krävs ytterligare reningssteg utöver membran för att ta bort mikroföroreningar till önskade nivåer.

Sammanfattning: Henriksdals reningsverk i Stockholm byggs om för att klara fördubblad kapacitet i de biologiska reningsvolymer som redan finns, och aktivslamsteget uppgraderas med membranteknik (membranbioreaktor, MBR). Slammet kommer att rötas i en mer platseffektiv process vid högre temperatur (termofil rötning). Den nya reningsprocessen har testats i pilotskala på Hammarby Sjöstadsverk sedan 2016 i projektet pilot Henriksdal (pH2040) som har drivits av IVL Svenska Miljöinstitutet och Stockholm Vatten och Avfall.

Det finns få fullskaliga MBR-processer i drift i Skandinavien, så processens kapacitet i kallare förhållanden är relativt okänd. Samtidigt har många svenska VA-organisationer behov av mer kompakta reningsverk, och står dessutom inför framtida krav på reduktion av mikroföroreningar. Flera reningsverk utreder därför möjligheten att införa membranteknik.

Syftet med SVU-projektet var att studera vad som händer med organiska mikroföroreningar i ett avloppsverk med membranteknik jämfört med en konventionell aktivslamprocess. Hypotesen var att mer mikroföroreningar skulle avskiljas i membrananläggningen än i ett konventionellt aktivslamreningsverk och att halterna av mikroföroreningar därför skulle vara högre i slammet i ett reningsverk med MBR, något som skulle kunna påverka avsättningsmöjligheterna för slammet.

Prover togs på vatten och slam under fem veckor vid fyra provtagningsomgångar åren 2017−2019, dels i pilotanläggningen, dels i den konventionella processen i Henriksdals reningsverk. Läkemedel, antibiotika, hormoner, mikroskräp, klororganiska föroreningar, klorparaffiner och PFAS analyserades. Även ordinarie månadsvisa rötslamsanalyser av metaller och organiska mikroföroreningar utvärderades.

Resultaten stärker inte hypotesen utan pekar på likvärdiga halter i MBR-piloten och aktivslamanläggningen för de flesta undersökta ämnen, både i utgående renat vatten och i rötslammet. Resultaten indikerar att slamkvaliteten inte försämras vid införande av en MBR-process, men också att kvaliteten på utgående vatten inte förbättras nämnvärt med tanke på de ämnen som studerats i projektet.

Positivt laddade läkemedel med relativt låg löslighet i vatten avskildes i högre grad i MBR-piloten än i Henriksdals reningsverk, men utan att högre halter uppmättes i slammet. För några typer av antibiotika, till exempel tetracyklin, noterades säsongsvariationer i uppmätta halter som även följde registrerade försäljningssiffror. Utvärderingen av de ordinarie rötslamsanalyserna visade likvärdiga halter av metaller och organiska mikroföroreningar i MBR-piloten och Henriksdal. Efter omställning till termofil rötning i MBR-piloten ökade metallhalterna samtidigt som halterna av organiska mikroföroreningar minskade, vilket eventuellt tyder på ökad nedbrytning av de organiska ämnena. Det bör dock påpekas att den stora osäkerheten i resultaten vid denna typ av analyser gör det svårt att utvärdera data på ett bra sätt och därmed även att dra relevanta slutsatser.

Riskbedömningar för recipienten utanför Henriksdals reningsverk visade att det behövs ytterligare reningssteg utöver MBR för att få ett utgående vatten som inte riskerar att påverka recipienten negativt. Membranteknik kan alltså inte ersätta kompletterande rening av mikroföroreningar, som exempelvis ozonering eller aktivt kol.