Hållbar hantering av dagvatten och skyfall

Kraven ökar på alla delar av verksamheterna. Förändringar i klimatet hotar dricksvattnet och ökar riskerna för skyfall och översvämningar. 

Att säkra dricksvattnet är ett samhällsansvar som kräver ansvar och handling på alla politiska nivåer. Tillgång och kvalitet påverkas av kemikalier eller gifter, utsläpp, dagvattenhantering, klimatförändringar, skyfall, värme och torka. Riskerna med skyfall och översvämningar måste hanteras både i tätorterna och uppströms.  Åtgärder som tillsammans med vattenskyddsområden och stärkt regional planering kan säkra både kvantitet och kvalitet i sjöar, vattendrag och grundvatten.

VA-organisationerna måste öka underhåll och investeringar och här krävs samverkan. För att klara framtida miljökrav, kapacitet, kompetens och kapital på ett hållbart sätt behövs ett befolkningsunderlag på omkring 50.000 personer. I Sverige saknas idag en helhetssyn på de vattenrelaterade klimat- och miljöfrågorna. Ingen myndighet, departement eller institution äger det samlade ansvaret för vattnet. Vi måste ha ett övergripande perspektiv och på ett rimligt sätt fördela ansvar och finansiering mellan enskilda, kommuner, regioner och stat.

Politiken, på alla nivåer, måste ge vattnet en starkare ställning i samhället. Det gör man genom att stärka vattenintressena i lagstiftningen, investera mer i sektorn och skapa en samlad och långsiktigt hållbar vattenpolitik.

Dagvatten och skyfallshantering är en fråga som berörs av både klimatförändringar och ökade miljökrav. Traditionellt har det handlat om att leda bort vattnet så fort som möjligt. Men med ökade miljökrav och kraftigare skyfallmåste hantering av regnvatten förändras. Idag finns en övertro på att både skyfallsanpassning och rening av dagvatten ska kunna klaras av landets VA-organisationer. Det är en systemkritisk samhällsplaneringsfråga.

Problembeskrivning

Konsekvenserna av att inte lyckas blir mycket påtagliga i form av översvämmade städer, vattenfyllda källare, utslagen infrastruktur, förorenade vattendrag och förstörda badplatser.

Ansvaret för normala flöden av dagvatten ligger på VA-huvudmannen men behovet av samordning med samhällsplaneringen har vuxit. Eftersom dagvatten uppstår både på privat och allmän mark måste kommunen kunna hantera vattnets flöden på all mark, oavsett vem som äger den. Alla aktörer, privata som offentliga, måste bidra i åtgärdsarbetet.

Förtätning sker både på mark olämplig för bebyggelse och på mark som behövs för att hantera dagvatten. Eftersom uppåt 70% av marken i tätorter ägs av privata fastighetsägare krävs lagstiftning som möjliggör åtgärder även här – om det är effektivast. Det finns heller inga lagkrav på åtgärder i befintlig bebyggelse. Dagvatten från normal bebyggelse, som tidigare ansetts rent, behöver numera ibland renas för att miljökvalitetsnormerna för vatten ska kunna följas.

Många kommuner saknar även tillräckliga råd, nationella riktlinjer och stöd från berörda myndigheter. Boverket ska till exempel ge vägledning för hur hanteringen av dagvatten och skyfall ska tillämpas och verkställas på både privat och allmän mark, länsstyrelserna ska samordna åtgärder som sträcker sig över kommungränser, Havs- och vattenmyndigheten ge normer för godtagbara koncentrationer av farliga ämnen i dagvattenutsläpp samt Naturvårdsverket som bland annat ska utöva tillsyn av dagvattenanläggningar.

Finansieringen måste följa rådigheten, vilket betyder att alla markägare, allmänna som privata, måste vara med och betala nödvändiga åtgärder. Skyfallsåtgärder som berör flera aktörer måste i framtiden kunna samfinansieras, och det måste klargöras hur åtgärder på annans mark ska finansieras. Normal dagvattenhantering ska även framöver vila på kommunens VA-organisation, med anläggningar som tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet, enligt rättspraxis motsvarande ett 10-årsregn och vara finansierade av VA-taxorna.

Förslag

Dagens lagstiftning ger visst stöd i arbetet. Enligt PBL ska till exempel bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämplig för ändamålet (2 kap 5 §) och det ska i översiktsplanen framgå hur kommunen ser på risken för skador på grund av översvämning, ras, skred och erosion samt hur sådana risker kan minska eller upphöra (3 kap 5 § 7 punkt). Risknivån beskriver vilken typ av händelse som en kommuns olika delar ska anpassas till. Till exempel att kommunen ska kunna hantera ett regn med en återkomsttid på 100 år.

Lagstiftningen som styr dagvatten- och skyfall ger i nuläget inte tillräckliga verktyg för att reglera en lokal hantering, fördröjning eller rening på privat mark. Den innebär i praktiken att kommunerna måste hantera allt sitt dagvatten genom åtgärder på allmän mark. Det är inte möjligt.

• Som komplement till PBL 3.5.7 ska kommunen vara skyldig att ange vilken risknivå kommunen ska anpassas till samt att göra en översvämningskartering.
• Kommunen ska ta fram en ansvars- och finanseringsfördelning för hur åtgärder för att skyfallssäkra kommunen ska genomföras. Denna ska omfatta ny och befintlig bebyggelse såväl som allmän och privat mark.
• VA-huvudmannens anläggning ska kunna hantera normal nederbörd, upp till sk 10-års regn. Övriga aktörers ansvar för hantering och åtgärder för kraftigare nederbörd, behöver tydliggöras i nationella riktlinjer och omfatta helhet.
• I detaljplanen ska det regleras hur vatten ska ledas och hanteras på markytan.
• För att kunna avleda och hantera vatten på markytan bör ledningsrättslagen utökas till att gälla även andra anläggningar än ledningar, till exempel diken och magasin.
• Det bör utredas hur klimatanpassningsåtgärder ska finansieras. Det ska beskrivas hur detta ska göras juridiskt möjligt och hur denna finansiering ska tas ut och fördelas.