Anders Finnson: Mars månads första Brysselbrev
Fullskaligt krig i Europa igen. Det fruktansvärda har inträffat. Ryssland invaderar ännu en gång ett fredligt grannland.
I dessa ohyggliga tider är det bra att påminna sig om vad EU egentligen är för oss 450 miljoner människor i EU och vilken enorm nytta vi just nu har av EU – och ända sedan andra världskrigets slut. EU är i grunden världens största och mest framgångsrika fredsprojekt. Innan kol- och stålunionen, EU:s föregångare som bildades 1952, hade vi på kontinenten i betydligt mer än tusen år haft återkommande och allt grymmare krig i Europa. Efter andra världskriget insåg ledarna för Frankrike och Tyskland att vi behövde hitta helt nya och bättre samarbetsformer som skulle innebära att vi aldrig mer startade krig mot varandra. Det var ingången när Tyskland och Frankrike tog initiativet till kol- och stålunionen. Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien hängde snabbt på.
Jag har inte kollat upp historien helt ända tillbaka till när vi människor en gång befolkade Europa – men det skulle inte alls förvåna mig om det område där EU-länderna nu ligger har, tack vare EU, tagit rekord i antal år i rad med fred mellan folken som bor här. Det är snarare troligt att det är så. Tack EU för freden.
De ryska anfallet på Ukraina och de därpå snabbt efterföljande krigsförbrytelserna har förstås präglat det mesta i Bryssel under veckan. Jag kan verkligen rekommendera en EU-blogg av Ylva Nilsson och Henrik Brors. I denna text beskriver de den historiskt snabba omvandling som skedde av EU-samarbetet dagarna närmast efter Rysslands attack på Ukraina – aldrig har vi varit närmare och haft mer stöd av varandra inom EU och Europa. Oerhört viktigt för vår allas framtid att inte Ryssland lyckades splittra EU när det gäller de sanktioner som nu införts.
Tyvärr är Rysslands attack på ett fredligt grannland även en repris av det min farfar och hans generation upplevde från 30 november 1939. Sovjetunionen startade då ett anfallskrig, denna gång mot Finland, då de ansåg att delar av grannlandet tillhörde Sovjetunionen. Känns igen kanske. Min farfar, uppvuxen i Norra Finnskoga i Värmland nära norska gränsen, var finsktalande och med djupa finska rötter. Farfar anslöt sig som frivillig i vinterkriget och var stationerad som fältpräst vid fronten i skogarna utanför Rovaniemi. För att skydda såväl barn som barnbarn från vetskapen om människors grymmaste handlingar kunde han aldrig förmå sig att berätta om de hemskheter han behövde uppleva. Han nämnde att han varit frivillig och i Rovaniemi. Inget mer.
På något sätt rullade ändå vardagen vidare här i Bryssel under denna ödesdigra marsvecka. Jag hade riktigt bra möten med de politiskt sakkunniga för de två svenska EU-parlamentarikerna Malin Björk (V) och Jessica Polfjärd (M). På våra dagordningar hade vi i huvudsak revisionen av avloppsdirektivet och Svenskt Vattens synpunkter samt Svenskt Vattens arbete med klimatneutral VA 2030, cirkulär ekonomi samt vårt Hållbar VA-leverans – utblick 2050.
Som jag skrev om i Brysselbrevet i februari är Svenskt Vatten medlem i EurEau, den europeiska organisationen för vattenbolag. När det gäller avloppsvattendirektivet har vi tillsammans med de andra 29 medlemsländerna i EurEau, under 2021 och 2022, tagit fram en lång rad ståndpunkter och faktaunderlag. Dessa totalt sexton dokument är underlaget inför våra diskussioner om nya avloppsvattendirektivet med EU-kommissionen, EU-parlamentariker och även med Sveriges ständiga representation i Bryssel. Läs gärna mer om arbetet med avloppsdirektivet och all tillhörande dokumentation på vår temasida här.