Hoppa till huvudinnehåll

Avgiftsuttagets storlek

Avgifter får bestämmas som anläggningsavgifter och brukningsavgifter. Anläggningsavgift är en engångsavgift som ska täcka kostnaden för att ordna en allmän VA-anläggning och brukningsavgift är en periodisk avgift som ska täcka drift- och underhållskostnader och andra kostnader som inte täcks av anläggningsavgiften. Enligt vattentjänstlagen får hela VA-verksamheten avgiftsfinansieras, men det finns inget som hindrar att kommunerna skattefinansierar sin VA-verksamhet. Denna rätt följer av den kommunala självstyrelsen. Om kommunen skattefinansierar verksamheten måste dock kommunallagens regler tillämpas. En hög grad av skattefinansiering kan komma i konflikt med intentionerna i ramdirektivet för vatten. Utgångspunkten i ramdirektivet är att den som använder vattnet eller förorenar vatten ska betala för det.

Nödvändiga kostnader, inte självkostnad

Avgifterna får inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva VA-anläggningen. VA-nämnden har i sin praxis menat att vattentjänstlagen inte talar om självkostnad utan om nödvändiga kostnader och framhållit att detta innebär en precisering och en skärpning. En anledning till denna snävare kostnadsprincip är för att förhindra att VA-kollektivet finansierar annan verksamhet i kommunen. Huvudprincipen är att avgifterna ska bekosta sådant som kommer VA-kollektivet tillgodo.

Huvudmannen får alltså inte sammanlagt ta ut mer avgifter än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna för hela VA-anläggningen och verksamheten får inte drivas så att den totalt sett ger en väsentlig vinst. Hela anläggningen ska tas med i bedömningen. Om det sker ett väsentligt överuttag är huvudmannen i princip återbetalningsskyldig.

Nyttan ska bestämma avgifterna

Den totala kostnaden ska sedan fördelas på de avgiftsskyldiga. Huvudregeln anger att fördelningen ska ske utifrån vad som är skäligt och rättvist. En skälig och rättvis fördelning sker enligt den så kallade nyttoprincipen med en social kostnadsfördelning. Detta innebär att VA-avgifterna i princip ska bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som varje enskild fastighet har av VA-anläggningen. Man ska bortse från huvudmannens specifika kostnad för den enskilda fastigheten.

Avgifternas storlek ska framgå av den taxa som kommunfullmäktige har beslutat.

Betalning av avgifterna

Den betalningsskyldiga är i normalfallet fastighetsägaren. Finns det fler delägare anses de solidariskt ansvariga för VA-avgifterna. I de fall då fastigheten byter ägare svarar den nya fastighetsägaren för avgifter som förfaller till betalning på tillträdesdagen eller senare. När det gäller brukningsavgifterna är den tidigare fastighetsägaren betalningsansvarig för avgifter som rör tiden före den nya ägarens tillträde.

Åtgärder vid försummad betalning

Om en fastighetsägare eller annan användare inte betalar efter anfordran och huvudmannen saknar anledning att tro ett den betalningsansvariga avser att bestrida fordringens existens eller storlek bör huvudmannen i första hand begära betalningsföreläggande. Om huvudmannen har anledning att tro att användaren kommer att bestrida kravet, kan det vara en onödig omväg att begära betalningsföreläggande. Då kan huvudmannen väcka talan direkt hos mark- och miljödomstolarna.

Ansökan om betalningsföreläggande ska göras till kronofogdemyndigheten. I ansökan bör det klart framgå att det rör sig om förfallna avgifter enligt vattentjänstlagen.

Huvudmannen får stänga av vattnet i vissa fall

Om betalningen uteblir har huvudmannen en speciell möjlighet att tvinga fram betalning, nämligen genom att stänga av vattentillförseln. Huvudmannen får stänga av vattentillförseln till en fastighet om fastighetsägaren inte har betalat avgiften eller i övrigt försummat sina skyldigheter enligt vattentjänstlagen och försummelsen är väsentlig samt huvudmannen inte kunnat förmå fastighetsägaren att vidta rättelse inom skälig tid genom skriftlig uppmaning. I sådana fall får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten om detta kan ske utan att avstängningen medför olägenhet för människors hälsa.

Avstängningshotet är ett mycket kraftfullt påtryckningsmedel som bör utnyttjas med försiktighet. Huvudmannen bör bara ta till det om den har ett starkt intresse av att framtvinga rättelse och om det inte finns risk för sanitära olägenheter. Huvudmannen ska enligt vattentjänstlagen ge användaren skälig tid för rättelse. Om avstängningshotet beror på att användaren inte har betalat, bör tiden inte vara kortare än två veckor.