Hoppa till huvudinnehåll

Om vattentjänstlagen

Vattentjänster är en sammanfattande benämning på olika tjänster för vattenförsörjning och avlopp. När sådana tjänster tillhandahålls genom en allmän VA-anläggning är de allmänna vattentjänster. Bara kommunala anläggningar kan enligt den nu gällande lagen om allmänna vattentjänster vara allmänna va-anläggningar.

Lagen om allmänna vattentjänster (vattentjänstlagen) trädde i kraft den 1 januari 2007. Innan dess gällde 1970 års VA-lag. Äldre lagstiftning kan få betydelse när exempelvis en skada har inträffat innan den nya lagstiftningen trätt i kraft eller då en fastighet anslöts när en annan lagstiftning var tillämplig.

Vattentjänstlagens regler syftar till att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Det är tänkt att huvudmannen skall tillhandahålla vattentjänster i ett långsiktigt perspektiv. Enligt vattentjänstlagen är det kommunerna som är skyldiga att ordna vattentjänster. 

Vattentjänstlagen reglerar förhållandet mellan kommunen, huvudmannen och brukaren. Det finns rättigheter och skyldigheter för alla parter. Detta innebär att lagen både ställer krav på huvudmannen, men är också ett hjälpmedel för att förmå brukaren att använda anläggningen enligt huvudmannens föreskrifter.

Det är omöjligt och inte heller önskvärt att skriva en lag som kan hantera alla situationer som kan inträffa. Av den anledningen räcker det inte att endast läsa lagtexten för att få full förståelse av reglernas innebörd. En lag föregås av en statlig utredning som går igenom en fråga grundligt för att sedan lägga fram ett förslag. Utredningen utmynnar oftast i en proposition som är regeringens förslag till ny lagtext med bakgrundsbeskrivning. Denna process kallas förarbeten och är till god hjälp när man ska tolka innebörden av lagtexten. Till höger hittar du en länk till vattentjänstlagens förarbete (Regeringens proposition  2005/06:78). 

Det räcker emellertid inte alltid att läsa förarbetena för att tolka lagtextens innebörd. Lagstiftaren lämnar ofta över till rättspraxis för att närmare precisera och fylla ut de luckor som finns i lagtextens ordalydelse. För närvarande är det i första hand VA-nämnden som handlägger tvister om vatten och avlopp enligt vattentjänstlagen. Va-nämndens beslut går att överklaga till miljödomstolen och sedan vidare till miljööverdomstolen. Miljööverdomstolens beslut är prejudicerande vilket innebär att de ska ligga till grund för hur en domstol ska bedöma en fråga. Även lägre instansers beslut kan anses vara vägledande men har inte samma tyngd. När den högsta instansens beslut har vunnit laga kraft krävs det en lagändring för att en domstol skall fatta ett annat beslut i ett ärende med samma förutsättningar.

En annan rättskälla är doktrinen, d.v.s. den juridiska litteraturen som lagkommentarer, doktorsavhandlingar och tidskriftsuppsatser. Doktrinen har inte samma tyngd som förarbeten och praxis, men har stor betydelse för hur domstolar fattar sina beslut samt kan utgöra grund för ändringar i befintliga författningar. När det gäller vattentjänstlagen är framförallt Jörgen Qviströms handbok användbar.

Vattentjänstlagen är en så kallad speciallag. Detta innebär att när en fråga är reglerad i vattentjänstlagen så gäller dessa regler före allmänna lagar som kommunallagen eller skadeståndslagen. Det är endast då en fråga inte är reglerad i vattentjänstlagen som annan lagstiftning kan göras gällande, eller när det gäller tvister utanför VA-förhållandet.