Hoppa till huvudinnehåll

Sverige avviker

Sveriges havs- och vattenmiljöer skiljer sig från många EU-staters. Det medför att EU-rätten får andra konsekvenser här än i andra medlemsstater.

Sverige avviker från andra länders förhållanden

Sverige är EU:s enskilt sjörikaste land. Ca 38 % av EU:s sjöar finns på svenskt territorium.

I landets södra tredjedel är många sjöar övergödda och känsliga för fosfor liksom stora delar av landets alla kustvatten. Östersjön är ett fosforkänsligt innanhav med mycket låg vattenomsättning. Flera EU-länders territorier däremot är jämförelsevis fattiga på sjöar. Atlantens och Medelhavets vatten är mindre känsliga än Östersjöns.

Det tar år eller decennier innan vattnet i sjöar byts ut och når havet men bara dygn eller veckor för vattnet i floder att nå dit. Exempelvis tar det 97 år innan vattnet i Grässjön i  Örebro län når havet. Detta får betydelse för Sveriges förutsättningar att följa MKN och för hur EU-rätten slår.

Fosforhalterna i sjöar byggs upp med tiden och det tar tid att sänka dem sedan utsläppen minskat eller upphört. Omsätts vattnet i en sjö på exempelvis 40 år tar det 20 år att byta ut hälften av sjöns fosforövergödda vatten.

Sjörikedomen medför å andra sidan att kvävet renas naturligt på sin väg mot kvävekänsliga hav genom s.k. retention, vilket påverkat EU-domstolens  tillämpning av avloppsdirektivet.

Enligt EU:s ramdirektiv för vatten ska direktivets mål och miljökvalitetsnormer följas år 2027 i alla EU:s vattenförekomster. Det årtalet gäller  vare sig det handlar om sjöar med snabb eller långsam vattenomsättning, om vattendrag eller om kustvatten i eller utanför innanhav. Målet förutsätter att direktivets ventiler i form av avvikelser och undantag tillämpas.

EU:s avloppsdirektiv och ramdirektivet för vatten samspelar dåligt med varandra, särskilt i Sverige. Avloppsdirektivet från 1991 och kräver av alla stater att rena tätorters utsläpp av syretärande ämnen (BOD). Direktivet kräver rening av närsalter enbart när utsläppen sker till områden som förklaras som känsliga för fosfor eller kväve enligt kriterierna i direktivets bilaga II. Då ska minst 80 % av fosforn och 70 % av kvävet från tätorterna reduceras. Fosforkravet är mycket lågt ställt.

Hela Sveriges territorium är förklarat som fosforkänsligt område och Östersjön är ett känsligt innanhav. Det har inte alla länder gjort, exempelvis Storbitannien, Irland och Porugal vars utsläppta fosfor når Atlanten.

För Sverige har det länge varit viktigt att utveckla teknik och skärpa de rättsliga kraven på att rena fosfor. Reningsgraden i svenska reningsverk är därför 96% i genomsnitt och 98-99% hos de effektivaste, vilket kan jämföras med avloppsdirektivets mycket låga ambitionsnivå på 80 %. Att rena 97,5 % istället för 80 % innebär att halvera utsläppshalten tre gånger om.

Den för miljön positiva teknikutvecklingen som svenska reningsverk genomgått kan tyvärr få negativa konsekvenser för dem. Vissa riskerar efter Weserdomen att förklaras som otillåtna enligt ramdirektivet för vatten just på grund av deras effektiva rening. Domen har en styrka i att lyfta tekniknivån i de sämsta verksamhetena men de som tillämpar den högsta nivån riskerar direktivet att förbjuda.

Ramdirektivets regelverk utgår från andra förhållanden och annan historik. Exempelvis tar direktivets möjligheter till undantag (artikel 4.7) inte hänsyn till den tekniska utvecklingen som svenska miljöskyddande reningsverk eller andra utsläppande verksamheter genomgått. Undantaget går inte att tillämpa på utsläpp, inte ens när den tekniska reningsnivån är som högst.

Att en del svenska reningsverk riskerar att kunna bli otillåtna vid tillståndsprövning beror på att ramdirektivets regler inte tar hänsyn till särförhållandena i hav och vatten och att avloppsdirektivet uppfylls med kraftig råge, exempelvis avseende fosforrening. Därtill har Sverige infört nationella krav för vattenkvalitet utöver de europeiska utan att beakta konsekvenserna för miljöskyddande verksamheter som reningsverk när undantagsreglerna har brister. Förutom negativa konsekvenser för vattenmiljöskyddet och för ramdirektivets mål, så riskerar reglerna att återverka negativt på sociala hänsyn och annan samhällsutveckling, exempelvis bostadsbyggandet till fler människor vilket förutsätter avloppsrening. Befolkningen ökar för närvarande med dubbla hastigheten jämfört med hastigheten under 1900-talets senare hälft.