Hoppa till huvudinnehåll

Vattentjänstlagen, LAV

Introduktion

Lagen om allmänna vattentjänster (vattentjänstlagen) trädde i kraft den 1 januari 2007. Innan dess gällde 1970 års VA-lag. Äldre lagstiftning kan få betydelse när exempelvis en skada har inträffat innan den nya lagstiftningen trätt i kraft eller då en fastighet anslöts när en annan lagstiftning var tillämplig.

Vattentjänstlagens regler syftar till att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Det är tänkt att huvudmannen ska tillhandahålla vattentjänster i ett långsiktigt perspektiv. Enligt vattentjänstlagen är det kommunerna som är skyldiga att ordna vattentjänster. 

Vattentjänster är en sammanfattande benämning på olika tjänster för vattenförsörjning och avlopp. När sådana tjänster tillhandahålls genom en allmän VA-anläggning är de allmänna vattentjänster. Bara kommunala anläggningar kan enligt den nu gällande lagen om allmänna vattentjänster vara allmänna VA-anläggningar.

Lagen om allmänna vattentjänster reglerar förhållandet mellan kommunen, huvudmannen och brukaren. Det finns rättigheter och skyldigheter för alla parter. Detta innebär att lagen dels ställer krav på huvudmannen, dels är ett hjälpmedel för att förmå brukaren att använda anläggningen enligt huvudmannens föreskrifter.

Vattentjänstlagen har företräde på sina områden

Vattentjänstlagen är en så kallad speciallag. Detta innebär att när en fråga är reglerad i vattentjänstlagen så gäller dessa regler före allmänna lagar som kommunallagen eller skadeståndslagen. Det är endast då en fråga inte är reglerad i vattentjänstlagen som annan lagstiftning kan göras gällande, eller när det gäller tvister utanför VA-förhållandet.

Förarbetena gör det lättare att tolka lagtexten

Det är varken möjligt eller önskvärt att skriva en lag som kan hantera alla situationer som kan inträffa. Av den anledningen räcker det inte att endast läsa lagtexten för att få full förståelse av reglernas innebörd. En lag föregås av en statlig utredning som går igenom en fråga grundligt för att sedan lägga fram ett förslag. Utredningen utmynnar oftast i en proposition som är regeringens förslag till ny lagtext med bakgrundsbeskrivning. Denna process kallas förarbeten och är till god hjälp när man ska tolka innebörden av lagtexten. På Regeringskansliets webbplats hittar du vattentjänstlagens förarbeten.

Mark- och miljödomstolarna handlägger tvister om vatten och avlopp

Det räcker emellertid inte alltid att läsa förarbetena för att tolka lagtextens innebörd. Lagstiftaren lämnar ofta över till rättspraxis för att närmare precisera och fylla ut de luckor som finns i lagtextens ordalydelse. För närvarande är det i första hand mark- och miljödomstolarna som handlägger tvister om vatten och avlopp enligt vattentjänstlagen. Beslut går att överklaga till miljööverdomstolen.

Prejudikat och doktrin

Miljööverdomstolens beslut är prejudicerande vilket innebär att de ska ligga till grund för hur en domstol ska bedöma en fråga. Även lägre instansers beslut kan anses vara vägledande men har inte samma tyngd. När den högsta instansens beslut har vunnit laga kraft krävs det en lagändring för att en domstol ska fatta ett annat beslut i ett ärende med samma förutsättningar.

En annan rättskälla är doktrinen, d.v.s. juridisk litteratur som lagkommentarer, doktorsavhandlingar och tidskriftsuppsatser. Doktrinen har inte samma tyngd som förarbeten och praxis, men har stor betydelse för hur domstolar fattar sina beslut och kan utgöra grund för ändringar i befintliga författningar. När det gäller vattentjänstlagen är framförallt Jörgen Qviströms handbok användbar.

Att ordna vattenförsörjning och avlopp är i första hand en kommunal angelägenhet. Skyldigheten att tillhandahålla vattentjänster finns formulerad i 6 § vattentjänstlagen. Om det med hänsyn till lagens skyddsintressen behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för viss befintlig eller blivande bebyggelse är kommunen skyldig att bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas. Detta är en ovillkorlig skyldighet för kommunen att ordna en anläggning som kommunen äger eller har ett rättsligt bestämmande över.

Vattentjänstlagens skyddsintressen: hälsa och miljö

För att kommunen ska bli skyldig att ordna allmänna vattentjänster krävs alltså att det behöver ordnas vattentjänster i ett större sammanhang med hänsyn till lagens skyddsintressen. Skyddsintressena i vattentjänstlagen är dels skyddet för människors hälsa, dels skyddet för miljön.

Det är först i och med vattentjänstlagen ikraftträdande som skyddet för miljön har blivit ett skyddsintresse. Tidigare var endast skyddet för människors hälsa av betydelse när det inrättades en allmän VA-anläggning. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att syftet med vattentjänstlagen är att skydda är människors hälsa – inte att tillgodose exempelvis industriella anläggningars behov av vattentjänster. Huvudmannen är inte skyldig att tillhandahålla andra tjänster än de som behövs för hushållsändamål. Industrins behov av vattentjänster ska tillgodoses genom industrins egen försorg eller efter särskilt åtagande av huvudmannen.

Skyddet för miljön kan som nämnts numera utgöra skäl för kommunens ansvar att ordna en allmän VA-anläggning. Miljöhänsynen medför att bostadsbebyggelse i större utsträckning kommer att försörjas med allmänna vattentjänster. Miljöhänsynen bör också få betydelse för utbyggnaden av allmänna dagvattenanläggningar.

VA-frågorna ska ordnas i ett större sammanhang

Ytterligare en förutsättning för kommunens utbyggnadsskyldighet är att VA-frågorna ska ordnas i ett större sammanhang. Det ska således avse mer omfattande åtgärder. Enligt förarbetena till lagen har ett antal av 20-30 anslutna fastigheter ansetts utgöra ett riktvärde. Om bebyggelsen ligger så samlad att sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande kan det räcka med färre fastigheter. Även enstaka fastigheter som har ett planmässigt eller annat samband med en allmän VA-anläggning kan tas med i verksamhetsområdet. Enligt praxis har skyddet för miljön i vissa fall inneburit att även färre fastigheter har ansetts vara ett större sammanhang.

Att ordna betyder i vattentjänstlagen att göra allt som behövs för att en VA-anläggning ska komma till stånd och bevaras, som att anlägga och utforma anläggningen, utföra service och införskaffa eller renovera anordningar för anläggningen. En allmän VA-anläggning ska ordnas och drivas så att den uppfyller de krav som kan ställas med hänsyn till skyddet för människors hälsa, för miljön och med hänsyn till intresset av en god hushållning med naturresurser. Detta innebär att huvudmannen exempelvis måste följa de regler som följer av miljöbalken och Livsmedelsverkets föreskrifter.

Andra tjänster än de som är till för hushållen

Huvudmannen är som nämnts ovan inte skyldig att tillhandahålla andra tjänster än de som behövs för hushållsändamål. Trots detta bör den allmänna anläggningen ordnas och drivas så att också andra allmänna intressen som har behov av anläggningen kan tillgodoses, när det går att förena med de huvudsakliga ändamålen (som är att skydda människors hälsa och miljön). Exempel på detta kan vara räddningstjänstens behov av släckvatten.

Anläggningen ska vara ändamålsenlig och säker

När det gäller själva utformningen av anläggningen finns inga bestämmelser i vattentjänstlagen. Anläggningen ska vara försedd med de anordningar som behövs för att den ska kunna fylla sitt ändamål. Den ska också tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. I praxis har anläggningar som exempelvis är dimensionerade enligt Svenskt Vattens publikationer ansetts uppfylla lagens krav. Frågan om huruvida anläggningen uppfyller säkerhetskravet ska bedömas efter de normer som gäller vid skadetillfället.

Förbindelsepunkt

Huvudmannens ansvar sträcker sig ända till fastighetens installation. Gränsen mellan den allmänna VA-anläggningen och fastighetens VA-installation kallas förbindelsepunkt. När förbindelsepunkten upprättas avgör när fastigheten får rätt att använda den allmänna VA-anläggningen och blir skyldig att betala avgifter.

Förbindelsepunkten ska vara belägen i fastighetens omedelbara närhet om det inte finns särskilda skäl. Förbindelsepunktens läge bestäms av huvudmannen, men huvudmannen bör i möjligaste mån ta hänsyn till fastighetsägarens önskemål.

En enskild anläggning kan bli onyttig till följd av att kommunen ordnar eller utvidgar en allmän VA-anläggning. Enligt 40 § vattentjänstlagen ska huvudmannen i dessa fall betala en skälig ersättning till den enskilda anläggningens ägare. Frågan är då när en enskild anläggning anses bli onyttig. Det ska bedömas utifrån vad som är skäligt med hänsyn till anläggningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna VA-anläggningen och övriga omständigheter.

Ersättningsbestämmelsen bör tolkas restriktivt

Det har betonats i förarbetena att ersättningsbestämmelsen bör tolkas restriktivt. Dessutom bör det normalt inte utgå någon ersättning för primitiva anordningar. Även sådana anläggningar kan dock ersättas om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna, exempelvis till kommunernas agerande i fråga om utbyggnaden av den allmänna VA-anläggningen. Om kommunen meddelar fastighetsägaren att det inte är aktuellt med utbyggnad och fastighetsägaren därför investerar i en enklare enskild avloppsanläggning kan fastighetsägaren ha rätt till ersättning om kommunen relativt snart ändå väljer att bygga ut den allmänna anläggningen.

Enligt praxis har ersättning bara i undantagsfall utdömts för avloppsanordningar som utgörs av icke slutna avloppssystem.

En fastighetsägare har rätt att använda en allmän VA-anläggning om fastigheten finns inom VA-anläggningens verksamhetsområde, behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt. Förutom att fastigheten ska vara belägen inom verksamhetsområdet måste det först och främst finnas ett faktiskt behov av en vattentjänst. För det andra krävs att behovet inte bättre kan tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna anläggningen.

En fastighetsägare kan begära att fastigheten ska anslutas

Det är huvudmannen som har bevisbördan för att behovet med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Om en fastighet tagits med i ett verksamhetsområde får det antas att kommunen har godtagit att fastigheten behöver betjänas av den allmänna anläggningen.

Fastighetsägare kan, oberoende av om den allmänna VA-anläggningen ordnats eller inte, begära att fastigheten ska anslutas. Huvudmannen anses alltså inom verksamhetsområdet vara skyldig att så snart som möjligt bereda fastighetsägare möjlighet att använda VA-anläggningen om de begär det.

Huvudmannens ansvar sträcker sig alltså fram till förbindelsepunkten. Trots detta har huvudmannens ansvar för den allmänna VA-anläggningen utvidgats till att också omfatta pumpar och andra särskilda anordningar som behövs på en fastighet för att fastighetsägaren ska kunna använda VA-anläggningen.

Pumpar och andra anordningar som bara behövs för enstaka fastigheter omfattas normalt inte av huvudmannens ansvar, vare sig de är belägna före eller efter förbindelsepunkten.

Vem ansvarar för LTA-system?

I vissa fall innebär orådets topografiska förhållanden att det behövs en konventionell självfallslösning för avloppet. Det kan göra det betydligt dyrare att bygga ut den allmänna VA-anläggningen. Lösningen ligger ofta i användandet av s.k. LTA-system som består av små pumpenheter, en per fastighet, som i de flesta fall placeras inne på fastigheten. Ansvaret för dessa LTA-pumpar liknar huvudmannens ansvar för vattenmätare. Huvudmannen tillhandahåller pumpen och ansvarar för installationen. Fastighetsägaren bekostar de anordningar som behövs för att sammankoppla enheten med installationen i övrigt. Pumpens plats ska bestämmas av huvudmannen, som har rätt att upplåta plats och rätt till tillträde för att sköta om sin anläggning.

Vattenmätaren är huvudmannens egendom

När vattenförbrukningen hos fastighetsägare ska fastställas genom mätning tillhandahålls vattenmätare av huvudmannen och förblir huvudmannens egendom. Huvudmannen bestämmer antalet mätare och vilket slag av mätare som ska användas. Vattenmätarens plats ska vara godkänd av huvudmannen, som har rätt att kostnadsfritt disponera platsen och som ensam har befogenhet att sätta upp, ta ned, kontrollera, justera, underhålla samt till- och frånkoppla mätaren.

Fastighetsägaren ska fortlöpande utöva tillsyn över de särskilda anordningar och vattenmätare som finns inne på fastigheten och skydda dessa från skada. Fastighetsägaren ska underrätta huvudmannen om driftstörningar och behov av åtgärder.

Fastighetsägare inom en allmän VA-anläggnings verksamhetsområde ska betala avgifter för VA-anläggningen om

  • fastigheten behöver en vattentjänst med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön, och
  • behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Bevisbördan för att fastigheten behöver vattentjänsten ligger på huvudmannen. Om det finns ett sådant behov måste den fastighetsägare som inte vill betala avgiften kunna bevisa att behovet bättre kan tillgodoses på något annat sätt än genom den allmänna anläggningen.

När måste fastighetsägaren betala avgifter?

Att huvudmannen har byggt ut den allmänna anläggningen gör inte automatiskt att fastighetsägarna blir avgiftsskyldiga. Fastighetsägaren är inte skyldig att betala avgifter för några andra tjänster än sådana som han eller hon faktiskt utnyttjar och sådana som fastigheten kan anses behöva vare sig de utnyttjas eller inte. Behovsprövningen ska göras utifrån objektiva grunder. Fördelsprövningen ska göras på längre sikt. Att fastighetsägaren för närvarande använder fastigheten på ett sätt som inte kräver så mycket av den allmänna anläggningen, har ingen betydelse om normala användningsmöjligheter medger en betydligt större användning. Fastighetens nytta av anläggningen består i första hand i att anläggningen står till förfogande närhelst det uppstår behov av den. Anläggningen måste dimensioneras fullt ut för att tillgodose detta behov.

Fastighetsägaren måste börja betala för vattentjänster som tillhandahålls genom en förbindelsepunkt när huvudmannen har ordnat förbindelsepunkten och informerat fastighetsägaren om dess läge.

Avgifter får bestämmas som anläggningsavgifter och brukningsavgifter. Anläggningsavgift är en engångsavgift som ska täcka kostnaden för att ordna en allmän VA-anläggning och brukningsavgift är en periodisk avgift som ska täcka drift- och underhållskostnader och andra kostnader som inte täcks av anläggningsavgiften. Enligt vattentjänstlagen får hela VA-verksamheten avgiftsfinansieras, men det finns inget som hindrar att kommunerna skattefinansierar sin VA-verksamhet. Denna rätt följer av den kommunala självstyrelsen. Om kommunen skattefinansierar verksamheten måste dock kommunallagens regler tillämpas. En hög grad av skattefinansiering kan komma i konflikt med intentionerna i ramdirektivet för vatten. Utgångspunkten i ramdirektivet är att den som använder vattnet eller förorenar vatten ska betala för det.

Nödvändiga kostnader, inte självkostnad

Avgifterna får inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva VA-anläggningen. VA-nämnden har i sin praxis menat att vattentjänstlagen inte talar om självkostnad utan om nödvändiga kostnader och framhållit att detta innebär en precisering och en skärpning. En anledning till denna snävare kostnadsprincip är för att förhindra att VA-kollektivet finansierar annan verksamhet i kommunen. Huvudprincipen är att avgifterna ska bekosta sådant som kommer VA-kollektivet tillgodo.

Huvudmannen får alltså inte sammanlagt ta ut mer avgifter än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna för hela VA-anläggningen och verksamheten får inte drivas så att den totalt sett ger en väsentlig vinst. Hela anläggningen ska tas med i bedömningen. Om det sker ett väsentligt överuttag är huvudmannen i princip återbetalningsskyldig.

Nyttan ska bestämma avgifterna

Den totala kostnaden ska sedan fördelas på de avgiftsskyldiga. Huvudregeln anger att fördelningen ska ske utifrån vad som är skäligt och rättvist. En skälig och rättvis fördelning sker enligt den så kallade nyttoprincipen med en social kostnadsfördelning. Detta innebär att VA-avgifterna i princip ska bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som varje enskild fastighet har av VA-anläggningen. Man ska bortse från huvudmannens specifika kostnad för den enskilda fastigheten.

Avgifternas storlek ska framgå av den taxa som kommunfullmäktige har beslutat.

Betalning av avgifterna

Den betalningsskyldiga är i normalfallet fastighetsägaren. Finns det fler delägare anses de solidariskt ansvariga för VA-avgifterna. I de fall då fastigheten byter ägare svarar den nya fastighetsägaren för avgifter som förfaller till betalning på tillträdesdagen eller senare. När det gäller brukningsavgifterna är den tidigare fastighetsägaren betalningsansvarig för avgifter som rör tiden före den nya ägarens tillträde.

Åtgärder vid försummad betalning

Om en fastighetsägare eller annan användare inte betalar efter anfordran och huvudmannen saknar anledning att tro ett den betalningsansvariga avser att bestrida fordringens existens eller storlek bör huvudmannen i första hand begära betalningsföreläggande. Om huvudmannen har anledning att tro att användaren kommer att bestrida kravet, kan det vara en onödig omväg att begära betalningsföreläggande. Då kan huvudmannen väcka talan direkt hos mark- och miljödomstolarna.

Ansökan om betalningsföreläggande ska göras till kronofogdemyndigheten. I ansökan bör det klart framgå att det rör sig om förfallna avgifter enligt vattentjänstlagen.

Huvudmannen får stänga av vattnet i vissa fall

Om betalningen uteblir har huvudmannen en speciell möjlighet att tvinga fram betalning, nämligen genom att stänga av vattentillförseln. Huvudmannen får stänga av vattentillförseln till en fastighet om fastighetsägaren inte har betalat avgiften eller i övrigt försummat sina skyldigheter enligt vattentjänstlagen och försummelsen är väsentlig samt huvudmannen inte kunnat förmå fastighetsägaren att vidta rättelse inom skälig tid genom skriftlig uppmaning. I sådana fall får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten om detta kan ske utan att avstängningen medför olägenhet för människors hälsa.

Avstängningshotet är ett mycket kraftfullt påtryckningsmedel som bör utnyttjas med försiktighet. Huvudmannen bör bara ta till det om den har ett starkt intresse av att framtvinga rättelse och om det inte finns risk för sanitära olägenheter. Huvudmannen ska enligt vattentjänstlagen ge användaren skälig tid för rättelse. Om avstängningshotet beror på att användaren inte har betalat, bör tiden inte vara kortare än två veckor.

För att huvudmannen eller en fastighetsägare ska bli skadeståndsskyldig enligt vattentjänstlagen förutsätts att de har överskridit sin rätt eller åsidosatt en skyldighet enligt lagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen. Det krävs alltså att skadan ska ha uppstått i ett VA-förhållande. Det ska vara fråga om någon sorts försummelse eller åtminstone att det är fråga om någon form av avvikelse från vad som objektivt sett kan krävas av huvudmannen eller fastighetsägaren. Den allmänna anläggningen ska vara tillräckligt säker. Om den är det kan det alltså inte bli fråga om skadestånd.

Regleringen gäller endast förhållandet mellan VA-huvudmannen och fastighetsägare. En fastighetsägare kan därmed inte ställa skadeståndskrav på en annan fastighetsägare med stöd av vattentjänstlagen.

Särskild bestämmelse om översvämningsskador

Vattentjänstlagen innehåller en särskild bestämmelse angående översvämningsskador. Huvudmannen ska ersätta en översvämningsskada på en fastighet inom sitt verksamhetsområde om huvudmannen har åsidosatt en skyldighet enligt lagen eller en föreskrift som meddelats med stöd av lagen och åsidosättandet har medfört att vatten som är avsett att tillhandahållas eller ledas bort genom huvudmannens VA-anläggning ytledes eller på annat sätt trängt in på fastigheten.

Det är i princip den som påstår att en skada har orsakats på ett visst sätt som också måste bevisa det.

Den 1 januari 2016 upphörde Statens VA-nämnd, som sedan 1970 varit den myndighet som har prövat mål enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) och tidigare VA-lag. Sådana mål kommer i fortsättningen att handläggas av de fem mark- och miljödomstolarna. De är belägna vid tingsrätterna i Nacka, Vänersborg, Växjö, Umeå och Östersund. Ett va-mål ska prövas inom det område där den allmänna an­läggningen är belägen eller är avsedd att vara belägen.

Ärenden där en kommun har överklagat ett föreläggande från länsstyrelsen att tillhan­dahålla allmänna vattentjänster, kommer att handläggas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Lagen om domstolsärenden ska även tillämpas i ärenden om ansö­kan om utdömande av vite.

Vid andra typer av mål enligt LAV kommer rättegångsbalkens regler om tvistemål att gälla för handläggningen. Det innebär bl.a. att ett mål regelmässigt kommer att inledas genom ansökan om stämning.

De regler som redan gäller för mark- och miljödomstolarna möjliggör i huvudsak mot­svarande handläggning som har förekommit vid VA-nämnden. Detta gäller bl.a. för­handling, besiktning på platsen och anlitande av sakkunnig. En möjlighet att meddela interimistiska beslut i vattenavstängningsmål införs i LAV (53 b §).

Rättegångskostnader

Särskilda bestämmelser om rättegångskostnader införs i LAV. Reglerna liknar i huvudsak det som gällde tidigare.

Mål om inlösen

I mål om inlösen eller ersättning enligt 39, 40 och 44 §§ LAV ska huvudmannen som utgångspunkt svara för kostnaderna på båda sidor. Detta överensstämmer med tidigare ordning. Grunden för denna reglering är att förfarandet har expropriationsrättslig karaktär. I mål om inlösen eller ersättning ska huvudmannen i högre instans i huvud­sak stå för sina egna kostnader och för kostnad som uppkommit för motparten på grund av huvudmannens överklagande. Även detta motsvarar vad som gällt tidigare (56 a §).

I vissa fall där kostnadsökningar beror på en parts egen processföring, ska den parten kunna åläggas att helt eller delvis svara för kostnaderna (56 d §). I de fall huvudmannen inte ska svara för kostnaderna ska reglerna i 18 kap. rätte­gångsbalken gälla.

Andra mål enligt rättegångsbalken

I andra mål ska parterna som huvudregel stå för sina egna kostnader, oavsett utgången i målet. Detta kommer att gälla även i högre rätt, vilket är en nyhet jämfört med de tidigare reglerna. I sådana mål som handläggs enligt reglerna om tvistemål i rätte­gångsbalken finns dock vissa undantag från huvudregeln.

Bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken ska tillämpas på ansök­ningsavgift i sådana mål samt i mål om utdömande om vite, vilket innebär att förlo­rande part får ersätta ansökningsavgiften även om parterna i övrigt ska stå sina kostna­der (56 a §). I likhet med vad som tidigare gällt vid Statens VA-nämnd ska en part vidare kunna få ersättning för sina rättegångskostnader, antingen om det finns sär­skilda skäl (56 b §), eller om motpartens eget agerande föranleder det (56 d §).

Mål om utdömande av vite

Mål om utdömande av vite kommer att handläggas vid mark- och miljödomstolarna enligt lagen om domstolsärenden. Även här kommer en särreglering i LAV att gälla ifråga om rättegångskostnaderna. Huvudregeln är här också att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader. Om sökanden vinner ett sådant mål, finns dock en rätt att ersättning för kostnaden för ansökningsavgiften (56 c §).

Ansökningsavgifter

För handläggningen vid mark- och miljödomstolarna i första instans betalas ansök­ningsavgifter enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domsto­larna. Detta kommer att gälla även när va-mål handläggs vid dessa domstolar.

Avgifterna är baserade på tvistebeloppets storlek vilket innebär att ansökningsavgiften för närvarande är 900 kr för tvister understigande ett halvt basbelopp (22 150 kr för 2016). Om tvistebeloppet överstiger ett halvt basbelopp är ansökningsavgiften för när­varande 2 800 kr.

Kravärenden som inleds vid Kronofogdemyndigheten ska i och med den nya instans­ordningen överlämnas till behörig mark- och miljödomstol. De tilläggsavgifter som sedan juni 2014 tas ut av domstolen vid ett sådant överlämnande gäller även för va-mål. Den sökande som vinner målet kan få ersättning för ansökningsavgift och tilläggs­avgift.

Överklagande

Domar och beslut hos mark- och miljödomstolen i mål och ärenden enligt LAV, kom­mer liksom i övrigt att kunna överklagas till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), som finns inom Svea hovrätt. En nyhet för va-målen är dock att prövningstillstånd i fortsättningen kommer att krävas vid överklagande till Mark- och miljööverdomsto­len. Prövningstillstånd meddelas endast när vissa skäl föreligger. Mark- och miljö­överdomstolen kan ge prövningstillstånd om det:

  1. kan finnas anledning att ändra mark- och miljödomstolens avgörande;
  2. behövs för att Mark- och miljööverdomstolen bättre ska kunna bedöma om mark- och miljödomstolen dömt rätt;
  3. är viktigt att Mark- och miljööverdomstolen prövar målet för att mark- och miljödomstolarna ska få vägledning inför framtida bedömningar av liknande frågor;
  4. annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

För avgöranden från mark- och miljödomstolarna gäller en överklagandetid om tre veckor från det att domen eller beslutet meddelades (50 kap. 1 § lagen om mark- och miljödomstolar och 52 kap. 1 § rättegångsbalken och 38 § lagen om domstolsären­den). Statens VA-nämnd var en förvaltningsmyndighet och klagofristen beräknades därför enligt förvaltningslagens regler från den tidpunkt när beslutet delgetts parterna. Detta gäller alltså inte längre. Det är viktigt att uppmärksamma denna förändring.

Tidigare tillämpades en generös inställning till ny bevisning i högre rätt. I och med att målen nu prövas av domstolar i första instans kommer denna generösa inställning inte kunna fortsätta.

Avgöranden av Mark- och miljööverdomstolen i första instans får, liksom tidigare, överklagas till Högsta domstolen. För mål som prövas av Mark- och miljödomstol efter överklagande är möjligheten att överklaga till Högsta domstolen begränsad men kan tillåtas genom en s.k. ventil (5 kap. 5 § lagen om mark- och miljödomstolar). Denna ventil kommer att vara tillämplig på mål om förelägganden att tillgodose be­hovet av vattentjänster.