Hoppa till huvudinnehåll

Avgifternas storlek

Avgifter får bestämmas som anläggningsavgifter och brukningsavgifter. Anläggningsavgift är en engångsavgift som ska täcka kostnaden för att ordna en allmän VA-anläggning och brukningsavgift är en periodisk avgift som ska täcka drift- och underhållskostnader och andra kostnader som inte täcks av anläggningsavgiften.

Fördjupning

Enligt vattentjänstlagen får hela VA-verksamheten avgiftsfinansieras, men det finns inget som hindrar att kommunerna skattefinansierar sin VA-verksamhet. Denna rätt följer av principen om det kommunala självstyret. Om kommunen skattefinansierar verksamheten måste dock kommunallagens regler tillämpas.

En hög grad av skattefinansiering kan komma i konflikt med intentionerna i ramdirektivet för vatten. Utgångspunkten i ramdirektivet är att den som använder vattnet eller förorenar vatten ska betala för det.

Avgifterna får inte överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva VA-anläggningen. VA-nämnden har i sin praxis menat att vattentjänstlagen inte talar om självkostnad utan om nödvändiga kostnader och framhållit att detta innebär en precisering och en skärpning. En anledning till denna snävare kostnadsprincip är för att förhindra att VA-kollektivet finansierar annan verksamhet i kommunen. Huvudprincipen är att avgifterna ska bekosta sådant som kommer VA-kollektivet tillgodo.

Huvudmannen får alltså inte sammanlagt ta ut mer avgifter än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna för hela VA-anläggningen och verksamheten får inte drivas så att den totalt sett ger en väsentlig vinst. Hela anläggningen ska tas med i bedömningen. Om det sker ett väsentligt överuttag är huvudmannen i princip återbetalningsskyldig.

Den totala kostnaden ska sedan fördelas på de avgiftsskyldiga. Huvudregeln anger att fördelningen ska ske utifrån vad som är skäligt och rättvist. En skälig och rättvis fördelning sker enligt den så kallade nyttoprincipen med en social kostnadsfördelning. Detta innebär att VA-avgifterna i princip ska bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som varje enskild fastighet har av VA-anläggningen.

Man ska bortse från huvudmannens specifika kostnad för den enskilda fastigheten. Fastighetsägaren är inte skyldig att betala avgifter för några andra tjänster än sådana som han eller hon faktiskt utnyttjar och sådana som fastigheten kan anses behöva vare sig de utnyttjas eller inte. Behovsprövningen ska göras utifrån objektiva grunder. Fördelsprövningen ska göras på längre sikt. Att fastighetsägaren för närvarande använder fastigheten på ett sätt som inte kräver så mycket av den allmänna anläggningen, har ingen betydelse om normala användningsmöjligheter medger en betydligt större användning.

Fastighetens nytta av anläggningen består i första hand i att anläggningen står till förfogande närhelst det uppstår behov av den. Anläggningen måste dimensioneras fullt ut för att tillgodose detta behov.

Avgifternas storlek ska framgå av den taxa som kommunfullmäktige har beslutat.

Lagen ger ändå rätt till ett planerat överuttag till en investeringsfond för nyinvestering enligt en investeringsplan, inom 10 år. Denna fonderingsmöjlighet gäller inte nyexploatering utan enbart nyinvestering i det befintliga VA-kollektivet t.ex. byggnation pga kvävereningskrav. Följaktligen gäller detta då heller
inte reinvestering i det befintliga VA-kollektivet.

Eftersom självkostnadsprincipen gäller, så är systematiskt överuttag genom avgifter från VA-kollektivet inte tillåtet. Om överuttag har skett så har huvudmannen tre år på sig att återbetala detta till VA-kollektivet i någon form.

Om anslutningskostnaderna för en eller flera fastigheter skiljer sig från en normalanslutning av en fastighet inom verksamhetsområdet i ”beaktansvärd omfattning” pga särskilda omständigheter, så bör kommunen besluta om särtaxa för den eller dessa fastigheter med hänsyn till skillnaderna. Det är t o m så att kommunen ska ta ut särtaxa om det föreligger förutsättningar för detta (se prop 2005/06:78, sid 84 och 88, ”möjlighet och skyldighet”). Vattentjänstlagen ger möjlighet att ta ut särtaxa i både anläggningsavgift och brukningsavgift. Lagstiftaren
har inte velat reglera hur stor kostnadsskillnaden ska vara för att den ska anses vara beaktansvärd, utan detta får överlåtas åt rättstillämpningen.

Kommunen beslutar VA-taxan. Men kommunen behöver inte bestämma avgifternas belopp i taxan utan detta kan överlåtas till huvudmannen. Det räcker med att kommunen beslutar beräkningsgrunderna i taxeföreskrifterna.

Enligt 50 § vattentjänstlagen ska den allmänna VA- anläggningens verksamhet ha en egen bokföring med särskilt redovisade resultat- och balansräkningar, som kan särskiljas från annan verksamhet som huvudmannen driver. Redovisningen ska ske enligt god redovisningssed och när den är fastställd ska den finnas tillgänglig för fastighetsägarna och andra berörda. 

1970 års VA-lag innehöll inga redovisningsregler utan detta blev kommunernas uppgift att själva välja redovisningsmetod. I praxis har det i prövningar om för högt avgiftsuttag krävts att huvudmannen kan visa inte bara att huvudmannen faktiskt har haft de nödvändiga kostnaderna utan också att dessa kostnader framgår av verksamhetens bokföring. Det senare kravet har ställt till vissa problem
i en del fall där VA-verksamheten drivits i förvaltningsform.

Hur huvudmannen väljer att redovisningstekniskt genomföra särredovisningen har överlämnats till den redovisningspraxis som utvecklas ang. vad som ska anses vara god redovisningssed. Svenskt Vatten har gett ut en publikation/vägledning (P97) till ekonomisk redovisning för VA-branschen.

Frågor och svar

För det första måste det konstateras att läckaget har varit dolt, d.v.s. inte känt för fastighetsägaren och att det nu är åtgärdat. Det finns två sätt att räkna fram hur mycket fastighetsägaren ska betala. Det första sättet är att överförbrukningen(Ö) nedsätts med 50 %. När normalförbrukningen(N) har bestämts räknas den bort från total förbrukning. Det som blir kvar måste överstiga normalförbrukningen och minst vara 100 m3. Överskjutande mängd är överförbrukningen. Denna delas sedan på hälften. Maximal mängd vatten som ska betalas som överförbrukning är 5 x normalförbrukning. Överförbrukning i detta första exempel sammanfattas med följande formel:

Ö nedsätts med  50 % för Ö ≤ 5 N     
  100 % för Ö > 5 N

 

Det andra sättet att räkna fram avgiften på kan sammanfattas med nedanstående formler:

Ö nedsätts med     0 % för Ö ≤ N    
  40 % för N < Ö ≤ 4 N
  75 % för Ö > 4 N

Frågor om möjligheten att ta ut anläggningsavgift vid avstyckning från en sedan tidigare till den allmänna VA-anläggningen ansluten fastighet är ständigt återkommande
och har även historiskt sett utgjort en stor del av VA-nämndens avgöranden. Även om rättsfrågan därmed numera får anses förhållandevis väldokumenterad finns det anledning att utifrån praxis närmare diskutera i vilka situationer anläggningsavgift får respektive inte får tas ut.

Till att börja med måste slås fast att förutsättningarna för att kunna ta ut avgift vid avstyckning till stor del beror på kommunens taxekonstruktion och att avgiftsuttag förutsätter taxestöd. Vattentjänstlagen innehåller inte någon regel som förbjuder uttag vid enbart ändrad fastighetsindelning. De begränsningar som föreligger beror alltså i huvudsak på antingen begränsningar i VA-taxan
som förhindrar ytterligare avgiftsuttag eller på att de parametrar som taxan lägger till grund för avgiftsberäkningen får anses beaktade redan vid stamfastighetens anslutning.

Vid större fastighetsombildningar (exempelvis sådana som drabbade Klarakvarteren i Stockholm för några årtionden sen) torde det vara klart att huvudmannen kan ta ut nya engångsavgifter av de nybildade fastigheterna trots att de fastigheter som tidigare funnits där etablerat en användningsrätt till VA-anläggningen. 

Vid mindre fastighetsombildningar samt vid nybildning av fastighet måste i allmänhet hänsyn tas till vad som tidigare erlagts eller får anses ha erlagts för de fastighetsdelar som ingår i de nybildade fastigheterna. Grundregeln får här sägas
vara att ytterligare avgift endast får tas ut i den mån nyttan för den nybildade fastigheten ökar och de avgiftsfaktorer som avses påföras inte kan anses beaktade genom ursprungsfastighetens anslutning.

Tilläggsavgift i form av t.ex. tomtyteavgift eller lägenhetsavgift vid ökad bebyggelse samt särskild kostnad som uppstår, exempelvis för ny servis, får tas ut.