Hoppa till huvudinnehåll

Anläggningsavgifter

Anläggningsavgiften är en engångsavgift för att täcka kostnaden för att ordna en allmän VA-anläggning.

Anläggningsavgiftens storlek ska bestämmas på beräkningsgrunder som innebär att en fastighetsägare inte behöver betala mer än vad som motsvarar fastighetens andel av kostnaden för att ordna VA-anläggningen. Det maximala avgiftsuttaget ska motsvara genom­snittliga kostnaden för utbyggnad av VA (ledningsnät och upprätta förbindelsepunkt, FP) till en fastighet i kommunen, samt därutöver täcka kostnader för installation av vattenmätare, upprättande av abonnent­register, delfinansiering i den allmänna anläggningen och andel av ev. kapacitetsåtgärder i vattenverk/avloppsreningsverk, överförings­ledning/huvudledning. Med andra ord kan taxan även täcka framtida åtaganden. Man kan också se det som att man ”köper in sig” i en redan fungerande anläggning där det kontinuerligt har gjorts investeringar.

Grunden för beräkning av den genomsnittliga kostnaden för VA-utbyggnad kan du läsa om här

Det är dock inget juridiskt krav att anläggningsavgiften täcker hela normalkostnaden för nya anslutningar, i många kommuner är nivån lägre och anslutningarna delfinansieras genom brukningsavgifter. Är glappet stort mellan anläggningsavgifterna och verklig genomsnittlig kostnad och många nya anslutningar planerade så måste man ta hänsyn till det i den ekonomiska analysen inför bedömning av brukningstaxa.

Många svenska kommuner skulle behöva justera sina anläggningsavgifter uppåt om de vill uppnå en större täckningsgrad för nya anslutningar. En högre täckningsgrad är inte ett krav men kan vara att rekommendera om man har många omvandlingsområden som ska anslutas i kommunalt VA. Dock finns det en juridisk gräns för hur mycket avgiften kan höjas från ett år till ett annat. Detta baseras på vattentjänstlagens krav att taxan ska vara skälig och rättvis, en fastighet kan inte få en dramatiskt högre avgift för samma tjänst jämfört med en annan fastighet året innan. Detta har prövats i ett vägledande rättsfall.

Va-nämndens beslut 2008-04-15, BVa 24
Mål nr Va 115/07

En fastighetsägare är en av flera köpare till tomter i samma kvarter. Hans grannar, som anslöt sig till Va-anläggningen år 2006, påfördes en anläggningsavgift om ca 60 000 kr. Fastighetsägaren, som anslöts året efter och debiterades enligt taxa som började gälla 1 januari 2007, debiterades en avgift om 124 162 dvs en höjning med 121%.

Kommunen anförde att höjningen som genomfördes år 2007 föregicks av en grundlig undersökning. Va-taxan som tillämpades under åren 2005 och 2006 täckte endast omkring 32% av den verkliga genomsnittliga anläggningskostnaden varför fastighetsägarna betalade en mycket liten del av de faktiska anslutningskostnaderna. Efter revideringen av taxan täcks 57% av kostnaden och skattemedel måste fortfarande tillskjutas.

Va-nämnden konstaterade i sina överväganden att 31 § LAV motsvarar 26 § i 1970 års lag och att förarbetet till denna lag fortfarande är tillämpligt som vägledning. I 1964 års va-utredning (SOU 1967:65 sid 74 f.) angavs att höjningen av engångsavgifter inte bör vara chockhöjningar utan måttliga. I praxis av 1970-års lag finns fler fall där höjda engångsavgifter har ansetts förenliga med lagen.

Dock konstaterade Va-nämnden att det i avgörandena från 1970-talet rörde sig om tämligen måttliga belopp, medan det i detta fall rörde sig om betydligt större höjning.

Va-nämnden ansåg att höjningen på 121% inte kunde anses vara förenligt med lagens princip om skälig och rättvis avgiftsfördelning. Kommunen fick inte tillämpa 2007 års taxa i detta fall då den inte ansågs vara förenlig md 31 § LAV. Nämnden konstaterar att det inte hade funnits anledning att ifrågasätta höjningen av engångsbeloppet om motsvarande höjning hade utsträckts över en något längre tidsperiod än den nu aktuella.

Kommunen överklagade beslutet till Miljööverdomstolen som fastställde Va-nämndens beslut.

 

I Svenskt Vattens publikation P96 finns ett basförslag för anläggningstaxa som bygger på fyra avgiftsparametrar: servisavgift, förbindelsepunktavgift, lägenhetsavgift och tomtyteavgift.

Servisavgiften avses vara en ren kostnads­parameter och vara kalkylerad för att täcka medelkostnaden för en uppsättning servis­ledningar vatten (V), spill (S) och dagvatten (D) av vanligen förekommande längd och dimension fram till fastighetens Förbindelsepunkt (FP).

Förbindelsepunktavgiften ska ses som en nyttoavgift. Abonnenten betalar för nyttan av att få tillgång till det allmänna nätet och de allmänna anläggning­arna.

Lägenhetsavgift är en utpräglad nyttorelaterad avgifts­para­meter för bostadsfastigheter, där antalet lägenheter anses utgöra ett direkt mått på hur stor nytta fastigheten har av tillgången till huvudmannens tjänster. För annan typ av fastighet, exempelvis industrifastighet, anses lägenhetsparametern inte vara en parameter som är administrativt hanterbar. För dessa fastigheter kan det ibland vara svårt att avgöra vad som anses vara byggnadsyta samt att det i större utsträckning sker om- och tillbyggnader av industrifastigheter än av bostadsfastigheter vilket i så fall kräver nya och ändrade debiteringar.

Tomtyteavgiften är i huvudsak en kostnadsrelaterad avgifts­para­meter eftersom huvudmannens kostnader ökar med ökande tomtstorlek. Huvudmannen ska här erhålla ett bidrag till utbyggnad av det lokala nätet. Ur perspektivet möjlighet till större byggnadsyta samt kopplingen till dagvattenmängd kan parametern ses som nyttorelaterad. En bostadsfastighets nytta av huvudmannens tjänster anses dock inte öka proportionellt med tomtens storlek. För att skillnaden inte skall bli alltför stor mellan fastigheter med liten respektive stor tomtstorlek finns det därför begränsningsregler för tomtyteavgiften. Den får inte överstiga summan av de övriga avgifterna (servisavgift, förbindelsepunkt och lägenhetsavgift).

Vidare kan en grundavgift tas ut för bortledande av dagvatten från fastigheten, Df, om bortledande sker utan att förbindelsepunkt upprättats. I detta fall tas inte någon servisavgift ut för Df och förbindelsepunktavgiften reduceras.

I P96 anges även två alternativa förslag till utformning av anläggningsavgifter.

Alternativförslag A1 är samma som basförslaget förutom att servisavgift och FP-avgift sammanförs till en enda parameter benämnd förbindelsepunktavgift. Fördelen är att det blir färre parametrar att hantera och att abonnenten torde ha lättare att förstå taxekonstruktionen. Däremot försvinner den rena kostnadsrelaterade servisavgiften vilket kan göra det svårare att härleda samband mellan avgift och kostnader.

Alternativförslag A2 är en mycket förenklad variant med endast två parametrar, FP-avgift och lägenhetsavgift. Det är därför en starkt nyttorelaterad taxekonstruktion. Den enkla konstruktionen gör att det är svårare att differentiera avgiftsutfallet utifrån fastighets beskaffenhet. För att skapa skillnad mellan avgiftsuttagen för småhus och flerbostadshus måste lägenhetsavgiften för den första eller de första lägenheterna väljas relativt hög. Alternativförslag II är mest lämpad i kommuner där bebyggelsestrukturen inte är alltför varierad.

Principen för avgiftssättning i anläggningstaxan på en tolkning av 31 § Vattentjänstlagen om fördelning ”enligt vad som är rättvist och skäligt” mellan fastigheterna inom VA-kollektivet. Det finns också bestämmelser om att nyttoprincipen kan - och ska - frångås om kostnaden för viss eller vissa fastigheter på grund av särförhållande i beaktansvärd omfattning avviker från det normala. Detta kallas för särtaxa och tillämpas huvudsakligen för anläggningsavgifter men kan även tillämpas för brukningsavgifter. Det är kommunen som har bevisbördan för att den har rätt att påföra fastighet annan avgift än vad som gäller för övriga fastigheter inom verksamhetsområdet. Principen om särtaxa gäller både om kostnaden är väsentligt lägre eller väsentligt högre än genomsnittlig kostnad.

Bedömning om det finns grund för särtaxa har i vägledande domslut utgått från vad anläggningstaxan har för täckningsgrad i det ”normala” fallet och satt det aktuella området i relation till denna täckningsgrad samt bedömning av vilka kostnader som ska medräknas. Att det ”normala” fallet också varierar måste godtas och bedömas. Vidare måste man kunna påvisa att de ökade kostnaderna beror av särförhållanden som topografi etc.

Som vägledning kan gränsen för när ett område kan bli ämne för särtaxa anges till ca 30 % dyrare VA-utbyggnad än genomsnittet inom kommunen. För att kunna ta ut särtaxa måste huvudmannen genomföra en utredning som visar att kostnaden överstiger genomsnittet och att detta beror på särskilda förhållanden.

Här kan du ladda ner en fördjupningstext om särtaxa.

Det är viktigt att påpeka att samma principer för kostnadstäckning gäller vid särtaxa som normaltaxa.

Exempel
Om den beräknade genomsnittskostnaden är 200 000 kr för ett omvandlingsområde men endast 150 000 kr i snitt i kommunen så kan – om detta kan visas och övriga villkor är uppfyllda – en särtaxa tillämpas. Om normalavgiften enligt taxa är 100 000 kr (dvs 2/3 av normalkostnaden för anslutning till VA) kan dock inte särtaxan sättas till 200 000 kr utan 2/3 av detta, 133 000 kr.